35 underkastade förgängelsens mäktiga lag, blifvit förmultnade eller sönderfallit till stoft. Af domboken för 1629 17/4 kan inhemtas, att Peder Svensson på Åsen hade upptagit och skamfärat Hans Torkelssons nät i Skoftetorp i fiskelekstid, ändock Hans Torkelsson, som nämden vittnade, af ålder hafver haft rätt med på samma vatten att lägga sina nät och fiskeredskap. Vardt fördenskull Per dömd att låta förfärdiga näten och där ofvan på böte sina penningar 3 mark. I samma dombok förekommer äfven bland uppbuden ett på »en tredjedel i halfva Grönevallsgrufvan af Sven Andersson i Blixbölstorp», hvilket må nämnas därför att sådana »laga uppbud» stundom kunde förekomma, men dock ingalunda såsom regel. De äro snarare att anse såsom mycket sällsynta undantag. Vid sistberörda ting Vardt nämden vid Nora tillfrågad om det konfirmationsbrefvet som H. K. M:t skulle nådigast hafva meddelat dem och Lindesboerne, på sal. konung Karls dem gifne privilegier för skrifningen, att de skulle för den frie vara; där till de svarade att häradsskrifvaren Erik Nilsson skulle det senast hafva haft i sin antvardning och borde fördenskull därtill svara. Af denna domboksanteckning framgår ganska tydligt. att ett af bergslagens talrika kungabref sannolikt blifvit bortslarfvadt, likasom så många andra bref, både af äldre och nyare datum. Den möda, som blifvit använd för att tillrättaskaffa dylika handlingar, åtminstone i afskrift — då originalen vanligen äro och förblifva borta — lärer endast ett ringa fåtal kunna uppskatta och det är därför icke heller skäl att här orda vidare därom. På sommartinget, 13/7 s. år (1629) Kom för rätten Erik Hansson på Fogdehyttan och klagade till Anders Persson på Skoftetorp att han i förledne höstas hade neder i Stripgrufvan gått inpå hans rymning och arbete, och där slagit honom med en jernstång ett slag på armen, hvarigenom han icke allenast hade gjort honom blodsår, utan ock bräckt skienno (skinnet?). Vardt därföre sakfält efter det 37 kap. i Edsöresbalken till tveböter för blodsåren till 12 mark, och sammaledes för skienno till 12 mark; vider (sattes) vite 40 mark, som sig först på annan förgriper eller förtager. På vintertinget 1630 29/1 Kom för rätten Lars Olofsson på Ringshyttan och gaf tillkänna, att han var berättigad till 11/2 del i Knutegrufvan i Nybergen, och en half del hade han för 34 år sedan bortsålt, och allt ifrån den tiden och in till i fjor hafver samma grufva legat öde och ingen hafver där något brukat. När nu samma grufva åter i fjor är upptagen vorden, ville Lars Olufsson stiga till den 1 1/2-delen, som han där tillförene hade brukat; så efter det var en så gammal sak, vardt afsagdt af nämden, att hvar skulle få sin del som efterföljer, nämligen: Erik Nilsson i Bälsjöbodar 1/4, Peder Tidemans och Anders Torbjörnsson på Blexböl 1/4, Nils Embjörsson och Peder Larsson på Vestgötehyttan 4/4 del, och gubben Lars Olofsson desshikes 1/4 del (i grufvan).