42 Från denna tid är städse antecknadt i jordeböcker och räkenskaper att Skofthyttan blifvit förmedladt från tre till två hemman, samt att det ifrågavarande tredje hemmanet blifvit »inlagdt under byn efter hr landshöfdingens befallning den 19 Juli 1644». Att dateringen under århundradens lopp blifvit något felaktig — Juli i st. för Juni — får väl skrifvas på någon slarfvig skrifvares konto. Angående det närbelägna Siktareboda, som vid denna tid innehades af nämdem. Hans Torkelsson i Skofttorp, innehåller häradsdomboken för 1641 27/3 följande rättegångsreferat: Kom för rätten Hans Torkelsson i Skofttorp och kärade till Engelbrekt Pedersson på Skofthyttan samt hans svärmoder hustru Elin ibidem om Siktareboskogen, den Engelbrekt vill försvara, beropandes sig på en syn, som hållen är 1607 den 12 Augusti; men alldenstund i syningsbrefvet (icke?) annorlunda förmäles än att skogen hörer till Siktarebohyttan emot Oluf Pederssons skog; sedan till det andra vittnade Tideman Månsson på Kåfallstorp, att samma Siktareboda och Peder Siktare ägt den skogen af ålder och urminne, utan Peder bekom en bonde skogen, benämd Måns Jönsson i Frötorp; af honom bekom Gudmund Jönsson i Siktareboda, hvilket Gudmund bekände och att han nu skogen skall hafva till Hans Torkelsson. Därför dömdes samma skog Hans Torkelsson till, såsom en gammal urminnes häfd till Siktareboda, efter som ock hustru Elin sjelf berättade, att när hon kom till Skofthyttan låg skogen till Siktareboda; dock skall Hans för tu år utlägga 24 1℔ tackjern, om han intet kan bevisa Oluf hafver bekommit sin tillbörlige fördel af skogen som aftalt är. Till hvad som förut (sid. 23) meddelats om detta Siktarebohalfhemman må här tilläggas, att sedan förenämnde Hans Torkelsson, som tillika ägde 1 helt hemman i Skofttorp, aflidit, öfvergingo dessa båda fastigheter till sonen Nils Hansson samt, efter hans frånfälle, till dennes båda söner Olof Nilsson och Per Nilsson, hvilka upptagas i 1685 års s. k. reduktionsjordebok hvardera för 1/2 hemman Skofttorp och 1/4 h:n Siktareboda. 9. De äldsta gruftingsprotokollen 1650—1656. 1I den provisoriska bergsordning, som utfärdades af drottning Kristinas förmyndareregering 18 Januari 1636, 1 var bland annat föreskrifvet, att på det vid alla grufvor måtte desto skickligare tillgå, skulle bergmästaren förordna och tillsätta sex bergsmän, som kallades »grufvones sexmän», så ock en gruffogde, hvilken med sexmännens inrådan skulle förestå grufvan. Den bergsman, som af bergmästare, fogde eller sexman blifvit »stämd» (kallad) antingen för att rådslå om grufvans bästa eller för att arbeta i densamma, och icke instälde sig, efefo för hvar gång han »stämningen försitter och icke komparerar» böta 2 hundr. jern, hvilket jern borde användas till grufvans bästa, såsom till jernlinor, »vindebyggning» eller annat som kunde vara af nöden för grufdriften. När ett gruflag, som naturligtvis kunde vara mycket olika efter grufvans storlek och beskaffenhet, ville »ösa» eller tömma en grufva för att 1 Tryckt i Nor. arkiv I: 62—66.