127 ligst att, medelst dess trångmål af skog, blifva till sina blåsningars fortsättande hulpne, emedan den (skogen) eljest lärer ruttna och förskämmas K. M:t till skada; förordnades alltså af rätten nämdem:n Olof Hansson på Fååshyttan och Olof Nilsson på Kåfalla sig dit förfoga, sådant i ögnesyn taga och därom hr bergmästaren sedermera berätta, inställandes sig jemväl vid samma besigtning Gregesåse- och Skärhytteboerne, som grannel:n rösegång visa skola, och, där vindfallet är på bergsmanshemmans skog, skall det värderas efter 9:de punkten i bergsordningen och sedermera ofvannämde skogträngde mot betalning tillstädt varda; äfven och tages noga i akt om sådant på kronoallmänning finnes, så skall det desse nödträngde förhjelpas. På gruftinget vid Bleksbergstorp 1690 23/5 föreskrefs att Så vida som Åshytte bergsmän åstunda sin vaskning nu som tillförene fortsätta, skola de en vaskdamm upprätta. I annor händelse blifver vaskningen alldeles förbjuden, emedan sådant ej allenast förorsakar på en del (af) Åshytteboernes ägor en stor skada, utan jemväl med vattnets uppdämmande är hyttan skadligt. Denna vaskning torde afsett att tillgodogöra sig det småjern, som kunde finnas i sindret eller hytteslaggen. Vid samma grufting Klagade nämdeman Nils Israelsson i Bondebyn till Lars Nilsson i Skofttorp för ett dess kolhus han kullrifvit vid Äshyttan, och ett annat för sina söner uppbygga låtit, påståendes Nils Israelsson, det måtte kolhusrummet honom jemte det gamla virket blifva inrymdt. Lars Nilsson förklarade sig intet ringaste kullrifvit, ej heller skall där vara något virke, utan alldeles förruttnadt, som ock föreger det ej mycket vara bygdt på dess tilldelte rum; blifvandes fördenskull denna tvist lemnad till besigtning af nämdeman Mats Eriksson (i Fogdhyttan) och Peder Andersson på Bleksböl, och skall Nils Israelsson oafkortadt få sitt af ålder till hemmanet lagde kolhusrum behålla. Det torde böra anmärkas att Nils Israelsson genom sitt gifte med Erik Nilssons enka var innehafvare af 1 helt hemman i Skofthyttan, till hvilket hemman det omtvistade kolhusrummet »af ålder» skulle tillhöra. Vid grufting i Skofttorp 1691 25/6 resolverades, som följer: Om dem, som härtills af Åsboerne haft och ännu hafva tillstånd att kola utaf den läggeskog och vindfall, som finnes uti skillnaden emellan Gregesåsar och Skärhyttan, blef sådan förordning fattad, att hädanefter hvar bergsman utaf dem skall vara efterlåtet att af samma skog upprensa till (en) 16 käppar fant om året, men den, som ändtel. ej kan få så stor botten, skall kola 2:ne om 12 käppar, som uppstiger emot en af 16, och där det befinnes någondera hugga mera än det nu förordnat är, skall den brottslige 40 msmt plikt undergå, som ock där ofvan uppå ej hafva tillstånd mer det året att kola än en mila om 12 käppar; skolandes äfven den, samma plikt vara underkastad, som ringaste sig med ståndskogen befattar att kullhugga, vidare än hvad kolbotten och vägen till hopakörningen nödigt hindrar. Vid samma tillfälle Vordo Åshytteboerne vid 40 m℔ smt plikt förbudne att ej något ännu fäla af sin hemmansskog, emedan den pröfvas ej ännu kolför vara utan af vacker ungskog tillväxer; hvad eljest medelst blädiande de sig af skogen kunna betjena, varder dem efterlåtet, som ingen annan utväg hafva.