151 Samtel. grufvelagen kunde sig i detta mål ej i någon måtto något hafva att säja, utan lofvade sig detta hans k. m:ts allernådigst affattade påbud möjligast efterlefva; men beklagade därhos att de riset af skogen intet få någorlunda afsvedja: därföre lofvade grufvelagen sig någon fullmäktig till högre hand affärda, att underdåneligen anhålla de sålunda något riset af skogen få afsvedja, eljest lärer hans k. m:t lida stor men och afsaknad på kronones tionde; hvarom hr bergmästaren vid nästa session, vill Gud, skall uti dess relation ödmjukligen anmäla. Detta skedde ock. I bergmästaren Erik Snacks »generalrelation» för 1684, uppläst i Bergskollegium 8/10 s. år, heter det härom: Skogarne begynna allestädes nu förminskas, ehuru de isynnerhet i Nora och Linde möjligast i akt tagas; och hafver jag k. m:ts nådigaste påbud om skogarne vid alla bergs- som hammarting publicerat, med en skarp åtvarning till alla sig därefter att rätta; dock befinnes att ännu icke alldeles med svedjande upphöres, och anhålla de vid alla bergsting, att kunna ernå ett billigt svedjande till skogens upprensning; isynnerhet berättades att, i Nora och Lindes bergslag, igenom ett rätt svedjefallshuggning och afbrännande, marken fet blifver och till gräsväxt beqvämare än förr, jemväl på 20 à 30 år på mestedels orter, dock mest löfskog, kolför igen växa kan, hvaraf, när en noga uppsigt är att det till måttlighet sker och jorden ej andra gången igenom vålande skämd blifver, så kan med så ringa svedjande och ringare de starke qvistar (ej?) skadas, hvilket allt väl till sin stafrumslängd hugges och sedan uppkolas; och då kan ock bergsmannen få bruka något till att så, sig i sitt svåra arbete till understöd, hvilket jag lofvat för dem ödmjukligast andraga, och en nådig resolution afhemta. Eljest såsom ännu skogssynerne i bergslagen blifva af hrr häradshöfdingarne med befallningsmännen och nämden som tillförene förrättade, och bergsmännen förmena att vid bergstingen med förbud af svedjande de icke stort hafva att beställa: ty begäres ödmjukligen att efter så min som en del af mina kamraters ödmjuklige anhållande ett reglemente må träffas, huruvida den, som brottslig finnes emot plakatet och nya skogspåbudet hafva sig med svedjande, vålande eller huggande förgripit, må vid härads- eller bergstinget därföre svara, emedan utan något straff de omöjligen stå ifrån sådan vana att skiljas; som ock att ett reglemente må träffas, hvilken som bör synerna i bergstagen bevista, emedan den fattige bergsmannen härtill af den stora bekostnad, som uppgår på häradshöfdingen, befallningsmannen, lagläsaren, deras tjenare, hvilka dock minst af bergsmännernas tillstånd veta, isynnerhet huru han sitt bergsbruk förestår eller ej, tillika med nämden, hvilket den fattige bergsmannen omöjligt uthärda kan, utan mången låter sin rätt falla förr än han med sådan omkostnad hinner fortfara och uthärda. Denna bergmästarens framställning om svedjandet »vardt med missnöje upptagen» af Bergskollegiet, enligt anteckning å originalskrifvelsen. Svedjandet fortfor i det närmaste oförminskadt, naturligtvis enligt den gamla regeln, att »där ingen åklagare finnes faller ingen dom». Vederbörande visste nämligen icke om den, som gjort sig skyldig till svedjande, skulle åtalas vid häradstinget eller vid bergstinget, och Bergskollegiet, såsom skogarnes högsta myndighet, afhjelpte icke detta missförhållande, oaktadt bergmästarens upplysningar. Däremot beslöt kollegiet att låta bref afgå till K. M:t »om separation mellan bergmästarnes och häradshöfdingarnes jurisdiktion», men om detta bref verkligen blef aflåtet —