150 om hästarnes arbetsduglighet som det minskade antalet onyttigt bortslösade dagsverken »i hästeskogslöpande». b) Svedjande. Vid ett föregående tillfälle är omtaladt huruledes hertig Karl genom ett »öppet mandatsbref» till allmogen i Vermland om svedjehuggning 1587 21/9 uppmanade sina undersåtar, att fälla skog och bruka svedjeland, enär sådant kunde lända dem både till bröd och bergning, samt att hvar och en borde årligen fälla och rödja så mycken skogsmark, som kunde besås med en tunna råg. Ett dylikt arbete borde de lätt kunna åstadkomma när de ville »något trefne och idkne vara i boet», d. v. s. arbetsamme och idoge, men om någon af dem icke fullgjorde denna föreskrift, utan med tredska försummade sin egen nytta och bergning, skulle denne straffas såsom för annan ohörsamhet 1. En sådan befallning förklingade sannolikt icke ohörd inom hertigens furstendöme; efterdömet och erfarenheten sträckte nog sina verkningar långt utom dess gränser. I en k. m:ts förordning om svedjehuggande, som utfärdades i Örebro 1639 18/3, heter det ock, att »vi äro uti förfarenhet komne, huruledes en part, som uti bergslagerna och däromkring boendes äro, med svedjefällande och andre slike onyttige skogsbruk, olagligen utöda och förderfva skogarne, som under bergsbruken ligga». Sedan klagomål häröfver anförts »på sisthållne riksdag, och uti riksdagsbeslutet infördt och belefvadt blifvit, att sådane skadelige skogsbruk förbjudas och afskaffas skulle», så blef nu strängeligen förbjudet »att ingen eho han ock är, sig understå och fördrista skulle, att svedja på skogarne under bergslagerna, eller taga sig något annat skadeligit skogsbruk före». Förbrytelser häremot straffades med dryga böter, första gången 20 daler, andra gången 40 daler smt för hvart tunnland, men tredje gången skulle den brottslige förvisas bergslagen samt mista sitt bruk och hemvist, hvilket närmaste arfvinge dock ägde att tillträda o. s. v. Trots dessa stadganden och den stränghet hvarmed särskildt de till bergslagen talrikt inflyttade finnarne ansågs böra behandlas, då genom en k. resolution 1641 2/6 föreskrefs, att man skulle »låta uppbränna deras kojor och hus, som de sig i skogarne här och där uppsatt hafva, såsom ock dem deras säd, när den mogen är, anten afhända och ifråntaga eller ock i lika måtto uppbränna», så fortfor dock svedjandet öfverallt, om ock i något mindre utsträckning än förut. Behofvet af »bröd och bergning» i de trakter, där intet åkerbruk ännu börjat, var nog den kraftigast bidragande orsaken härtill. Den vid 1664 års riksdag utfärdade »skogsordningen» åstadkom icke heller någon egentlig förändring härutinnan. Sedermera utfärdades 1683 19/12 »k. m:ts förordning och påbud angående skogarne och hvad därvid iakttagas bör», hvarigenom alla vederbörande anbefalldes att tillse det skogen »icke genom allt för mycket sågande, fast mindre genom svedjefall eller annor slik vårdslöshet (blefve) hindrad och förderfvad», äfvensom att skogarne »intet onytteligen och oskickeligen angripas och utödas, utan att därvid både mått, sträng akt och god ordpine hålles», samt att denna »stadga i alla måtto handhafves och efterefves». På gruftinget i Bleksbölstorp 1684 17/6 »publicerades» sistberörda skogsplakat, hvarefter protokollet innehåller: 1 Jfr Nor. arkiv II: 432, 666.