153 På gruftinget i Bleksbölstorp 1688 31/5 resolverades, att »där någon bergsman ville svedjefall afbränna, skulle han samtlige sina grannar tillsäja, att de honom behjelplige äro elden vakta, att ingen skogseldsvåda tima må; visar sig någon härtill motvillig, skall han för sådant vara förtänkt till 40 mark smt plikt». S. d. Angaf Peder Andersson på Bleksböl hurulunda som han emot lof (= tillstånd) af bergsfogden efter högvälborne hr landshöfdingens instruktion ett svedjefall huggit på dess afdelte hemmans skog, hvilket han sedermera svedt och riset afbrändt, hvaraf någon skogseld timat, i det en hastig och stor väderiling kommit och drifvit elden öfver ett vattenfly in uppå den därvid belägna skogen, hvilket fuller bergsfogden Nils Bengtsson Norman besigtigat; men som han ej visst kunde förmärka, antingen samma skogseld flugit in uppå Stribergs grufveallmänning eller Ringshytte bergsmäns skog: fördenskull förordnade välborne hr bergmästaren domaren välaktad Frans Torbjörnsson med nämdemannen Lars Hansson på Gregesåsar och Olof Persson i Bleksbölstorp sådant till ögnesyn taga och sedermera därom noga underrättelse gifva, hvarest skogseldsvådan skett; och om den af något stort värde är, skall han därföre af bergsfogden på vederbörligt rum anklagas, som ock efter föregången syn och mätesmanna ordom skadan refundera. Då emellertid denna sak icke omtalas i följande gruftingsprotokoll, torde skadan ej ansetts vara af större betydenhet eller ock hade den genom öfverenskommelse med vederbörande skogsägare blifvit ersatt. Under de följande 30 åren förekommer icke heller några beslut eller anteckningar om bergsmännens svedjande i gruftingsprotokollen. Bestämmelserna därom synas hafva fallit i glömska till dess vid 1725 års bergsting en ordentlig skallgång anstäldes i berörda hänseende, så att närmare 200 bergsmän blefvo härför instämda i de särskilda tingslagen, hvarom vidare besked kan erhållas på annat ställe.1 e) Kol- och annan skogshandel. I 1649 års jernbergsordnings 17 § »var strängeligen förbjudet alla olagliga köp och förköp på ved, kol,skog, malm, eller annat som i bergslagen till köps blifver, såsom ock att gifva för persedlarne, som ankomma till köps, mera än ordinarie köpet och markgången är på de orter, där åtskilliga slags bruk kunna vara belägne, att de icke därigenom må draga allmogen till sig, androm i bergslagen till skada och förfång». Blef någon därmed beslagen, skulle köparen böta 40 mark och säljaren 20 mark samt godset konfiskeras under bergslagen. Af de bergsmän, som upphörde att blåsa och sålde kolen till köpmän och andra, som brukade sina hamrar i bergslagerna, borde bergmästaren utfordra tionde årligen tillfyllest, antingen de bläste eller ej. I 19 § förordnades, att ingen skulle få på annans hytteskog olofligen hugga ved eller virke, men hytteägaren icke heller försvara mera skog än som tillkomme hyttan. Emedan det missbruket inritat sig, att de hyttor, som lågo upp emot de stora skogarna, försvarade skogen hela milen bortom sig, därmed förmenandes dem, som ingen skog hade, att komma till skogs: så skulle däröfver granneligen ransakas, hvad som för bolbyn vore nödigast, så att han blefve behållen; men det öfriga skulle kallas kronans allmännings- 1 Nor. arkiv I: 26.