154 skog, de fattige, som ingen skog hade att bruka, sig till undsättning och godo. Vidare stadgades i samma 19 § att »där ock någon kullblåsen skog ligger [den i bergslagerna kallas vindskog] och äganden eller den, som är skogen näst vid belägen, oaktadt han den intet sjelf behöfver, icke vill honom till andra, som däromkring (bergs-)bruk hafva, öfverlåta, utan låter den hellre blifva liggande och förruttna bort ingen till nytta; då skall bergmästarens med nämdens eller sexmännens pligt och skyldighet vara, hotfket dem ock nu härmed pålägges, sådan skog i ögnesyn taga och skäligen värdera, låtandes den sedan bruksäganderne näst hos, som ingen skog äga, efter samma värdering för betalning bekomma, efter som ock äganden till samma värderade vindskog skall utan motsägen, när han således betalt blifver, låta veden och icke sig däremot sätta; där det sker, skall han böta för tredsko 5 daler smt, och ändå skogen öfverlåta som sagdt är». Slutligen meddelades i 20§ den vigtiga föreskriften, att ingen bergsman skulle äga makt att försälja någon skog utom hyttelaget, utan vara förpligtad den inom hyttelaget erbjuda, så framt han någon skog ville aflåta. Genom en k. resolution öfver Bergskollegii frågepunkter, gifven 1664 15/11, stadgades ånyo att, på det blåsningarna måtte så mycket bättre kunna fortsättas, alla bergsmän icke vore tillåtet att sälja sin skog och kol till någon af hamrarne i bergslagen, emedan dessa borde åtnöja sig med sin egen skog och icke den af andra sig tillhandla, hvarigenom blåsningarna kunde tillfogas något men, kronans tionde till skada. Borgare, hammarpatroner och bruksförvaltare förbjödos äfven att, utan Bergskollegii tillstånd, i bergslagerna uppköpa under sina bruk bergsmanshemman, tägter och skogar, hvarigenom hyttorna kunde varda öde och nederlagde. Genom en annan k. res. 1668 13/9 förklarade K. M:t sig icke kunna efterlåta, »att bergsmännerne, som inom bergslagsdistrikten boendes äro, fastän de sin egen skattejord besitta, skola tilläåtas sina kol åt hammarpatronerne att försälja, hvilket de, under begäran att få kola på sin egen skog, till att därmed skaffa sig utlagspenningar, så enständigt ansöka; ty som ingen skatteman är förment att kola på sin egen skog, så mycket han till sitt eget behof, särdeles blåsningarna, som bergsmannens egentliga handel är, hafver af nöden, så är kolens säljande till andra, särdeles hammarpatroner, förmedelst åtskilliga resolutioner förbjudet, hvarmed K. M:t förmodar bergsmännerne, i betraktande att det deras egen välfärd är, sig i underdånighet låta benöja». Ifrågavarande förbud, »angående skog och kols skadeliga försäljande ifrån blåsningarne», förnyades genom en k. resol. 1670 21/6, hvarigenom ytterligare stadgades, »att icke någon må här efter drista sig till att handla och till sig köpa sådan skog och kol, så att där sådant befinnes, så skall så väl köparen som säljaren, och den som smider så väl som bergsmannen, för slikt förbudsbrott göras straffelige och vederbörligen plikta». Enligt Bergskollegii instruktion för bergmästare i jernbergslagerna 1669 26/11 skulle bergmästaren icke allenast hålla en noggrann tillsyn häröfver, utan ock låta sig angeläget vara att inga skogsdelningar eller syner utan hans vetskap eller närvaro blefvo anstälda eller förrättade, hvarom Bergskollegiet i bref till landshöfdingarne 1670 23/2, med åberopande af jernbergsordningens föreskrifter i ty fall, ytterligare påminde att slika skogssyner och skiften ej borde ske utan i bergmästarens och bergsfogdens närvaro.