162 eljest skulle bergsmännerne med tiden bortmista all deras lilla egendom och således hela bergslagen råka uti främmande händer». I den förut omförmälda k. resol:n 1689 18/5, som tillkom med anledning af och efter 1687 års bergslags- och hammarkommission, upprepas ånyo ifrågavarande stadganden, sålunda: På det bergsmanshemman intet måga dragas undan blåsningarna, däraf K. M:ts inkomst utaf tiondejernet minskas; ty vill K. M:t köpmännerna och hammarpatronerna alldeles hafva förbjudit, att skaffa sig äganderättighet i någon bergsmanshytta, hemman, tägt eller skog, antingen igenom köp, byte, försträckning eller någon annan titel och namn, ehvad det vara kan, efter som, i anledning af 1664 års resolution, all sådan handel ej skall må upprättas, eller af domhafvanderna konfirmeras och fasta därå gifvas, med mindre det vara skall ogilt; men uppå sin tillverkning vägras bergsmannen intet att skaffa sig förlag, kunnandes kreditorerna därutinnan söka deras säkerhet, som de bäst gitta och förmå. Genom förenämda kommission hade emellertid en ganska genomgående gallring ägt rum bland hamrarna inom Nora bergslag. Några blefvo alldeles utdömda, såsom Fibbehytte stångjernshammar och Djupedals östra hammar; andra åter inskränktes i fråga om smidesrätten ganska väsentligt, såsom Bröstorps-, Djupedals vestra, Hagby och Jerle hamrar, hvilka icke tillätos behålla större smidesrätt, än hvartill därunder lydande hemman och skogar lemnade erforderlig koltillgång. Endast Finnä bruk, Hammarby och Kils-Ramshytte bruk bibehöllos vid sina förut innehafda smidesrättigheter. Med hänsyn till sålunda verkstäld smidesreglering — för öfrigt utsträckt till såväl Nora och Lindes som åtskilliga andra bergslager — innehåller nyssanförda resolutionspunkt i sin fortsättning följande: Och på det hammarverken, hvilka såsom bestående af egna lägenheter, för tackjernskonsumtionen, och att förskaffa bergsmännen nödigt förlag, intet äro uti bergslagerna skadeliga, utan mera nyttiga befunna, icke måge igenom några nu för tiden där under lydande hemmans eller skogslägenheters abalienerande, mer och mer komma af sig, och igenom kolens upphandling ifrån blåsningarna med tiden blifva skadeliga; ty vill K. M:t i lika måtto hafva förbjudit, några lägenheter af hemman, skog och mark etc. som nu för tiden med kol och andra nödvändigheter de hädan efter uti bergslagerna behållna hammarverken underhjelpa, på något sätt och under hvad namn det vara kan, där ifrån att skilja: skolandes de allt framgent inseparable där under förblifva. Härigenom hade bergsmän och hammarpatroner fått sina verksamhetsområden temligen skarpt åtskilda. Bruksägareintressets förvärfsbegär blef väsentligen kringskuret; tillvaron af ett sjelfägande och jemförelsevis oberoende bergsmansstånd skäligen betryggadt för lång tid framåt. Det är först i senåre tider, som man äfven inom Noraskogs bergslag och härad finner bolagens förvärf af fastigheter tilltaga i afsevärd och nästan oroväckande grad. Om icke bergsmännen sjelfva förstå, att, på sätt redan 1682 års lagstiftare förmanade, »förblifva vid sina hemman och skogar, att de dem ingalunda på något sätt abalienera», d. v. s. afsöndra eller afyttra, lärer den tidpunkt icke vara synnerligen aflägsen, då man här — likasom på vidsträckta områden i Norrland — skall finna befolk-