163 ningen till väsentlig del om icke uteslutande utgöras af bolagsherrar och bolagsslafvar, eller — om man hellre så vill — af »patroner» och »socialister», hvilka båda typer numera afgjordt synas komma att höra tillsammans. Huru detta förhållande än må utveckla sig, bör det emellertid räknas 1600-talets lagstiftare till förtjenst, att de för sin del icke hade glömt den urgamla regeln: »boandi mæn æru lands uppihældi.»1 Äfven andra åtgärder vidtogos till »bergslagernas konserverande» och för bibehållande af ett näringsidkande bergsmansstånd.2 Sålunda kan hit räknas den, närmast såsom en följd af den allmänna reduktion eller indragning till kronan af under föregående tider förlänade eller donerade gods, hemman och lägenheter, som under konung Karl XI:s regering ägde rum, genom K. M:ts bref till Bergskollegium 1688 26/5 föreskrifna åtgärden »om bergsfrälses återkallande i jernbergslagerna». Däri säges uttryckligen att »gemene bergsmännen därsammastädes, som underhålla arbetet i grufvorna, fortsätta tackjernsblåsningen och största besvären underkastade äro, slätt intet af sådan bergsfrälse-frihet åtnjutit, utan är det missbruket inritat att allenast de rikaste, som jernhandteringen idkat, blifvit därmed försedde», såsom Hammarby bruksägare i Nora bergslag m. fl. Men i händelse vid denna indragning »några hemman och lägenheter pröfvades vara af den beskaffenhet och egenskap, att de ifrån jernbruken icke väl afsöndras kunna, vele Vi de bruksförvaltare och bergsmän, som dem innehafva, med besittningsrätten därå, emot räntans riktiga erläggande, därunder allt framgent benåda». I verkligheten inskränkte sig sålunda denna indragning af bergsfrälset till ett återinförande af den forna skyldigheten att utgöra hemmansränta eller skatt till kronan för de under bruken lydande lägenheter och hemman. Samtidigt härmed gjorde sig äfven den uppfattning gällande, att de urgamla bergsmanshemmanen, hvilka både i kronans jordeböcker varit upptagna under skattetitel, som bergsmän emellan städse gått i handel och vandel utan den ringaste inskränkning, och hvarå domstolarne under århundraden utan anmärkningar och förbehåll meddelat fastebref: att dessa hemman innehades endast under ett slags s. k. stubbe- och röjselrätt, likasom de under en senare tidpunkt »af stubberot» upptagna »ny- och stadgehenmanen». Såsom en följd af denna nya uppfattning begynte bergslagens häradsrätter vid denna tid att införa i sina å »gamla» hemman utfärdade fastebref ett förbehåll om kronans jordäganderätt, hvaraf man således kunde spåra en småningom inträdande osäkerhet i den urgamla skattemannarätten. Fråga härom bragtes ock på tal i de sedvanliga »be- 1 »Styrilsi kununga ok höfdinga», utg. af R. Gxxte, Sthm 1878, sid. 71. 2 Redan 1652 hade Bergskollegiets dåvarande president Erik Fleming och assessorn däri Christer Bonde, förut landshöfding i Nora och därefter i Örebro, i ett till drottning Christina aflåtet betänkande fästat uppmärksamheten på nödvändigheten häraf. Detta s. k. principbetänkande, hvilket nyligen blifvit tryckt som »bihang till Jernkontorets annaler för år 1901», är i många afseenden ett märkligt aktstycke. De skildringar af bergsmännens mödosamma handtering, som däri förekomma, vore väl värda att äfven här återgifvas, men torde lämpligen böra sparas till annat tillfälle.