290 lästes till samtel. bergslagens efterrättelse, jemte allvarsam förmaning, att bergsmännen ingalunda denna förordning öfverträda, utan uti sin handel sig där efter rätta; men de som stå under förlag njuta ej denne förhöjningen till godo, utan tillkommer den deras förläggare; dock de som af sig sjelfva bestå komma den sjelfva att åtnjuta. S. d. Upplästes k. Bergskollegii bref af d. 22 Januari 1719, därutinnan allmänt förbjudes, att ingen bergsman må fördrista sig att försälja sitt tackjern till någon annan än brukspatronerne och dem, som på sådan handel äro privilegierade. För öfrigt som k. kollegium kommit i erfarenhet, att åtskilliga utom hammarpatronståndet, såsom flyktingar och andre, till sina mynteteckens afsättande uppköpa stora partier tackjern, antingen det att upplägga, eller uti det dyraste emot redbart mynt att afsätta; blifvandes hr bergmästaren beordrad, att sådant olofligt upphandladt tackjern att arrestera till k. kollegii vidare disposition och anordning till de hammarverken, som ett slikt tackjern nödigt betarfva. S. d. Häruppå besvärade sig bergslagen 1, att ehuruväl höga öfverheten om dem all nådig försorg behagat förklara, och tillagt dem 15 daler 8 öre kpmt för ett skepp. tackjern; likväl måste de beklaga, att i anseende därtill, att alla andra sina varor så högt i priset uppstegra, och jemväl uti all handel tvinga bergsmännen att betala med tackjern hvad de till sin nödtorft betarfva, så är det mycket ringa de för sitt jern åtnjuta, varandes det ofelbart att vänta, där bergsmännen bli vid en viss taxa bundna, och alla andra hafva frihet sina varor efter eget behag att uppstegra, så måste bergsmannen nödvändigt ruinerad blifva; hvarföre bergslagen anhålla, att hr bergmästaren, till förekommande af deras tillstundande undergång, behagade denna deras angelägenhet till en god och nyttig förändring, och deras välfärds befordran, uti det högl. k. Bergskollegio ödmjukel. föredraga; varandes för bergslagen detta tvång så mycket odrägligare, som när de någon handel göra, kunna de ej räkna sig för skepp. föga mer än 5 daler kpmt. Om de betarfva att handla med en Borås, så få de ej mer än 4 aln. vallmar för 1 skepp. tackjern, och där de ej tackjern vilja därföre i betalning gifva, så är det intet görligit för myntetecken någon vara att undfå; äfven samma beskaffenhet är med spannemålshandeln, att man alldeles intet, utan för tackjern, kan en tunna få köpa, hvarföre berättas att borgerskapet till 3, 4 och 5 skepp. för tunnan tagit. — För öfrigt förbjöds bergslagen, som ej kan bestå af eget förlag, att ej hos någon af borgerskapet taga försträckning, med mindre han först hos hr bergmästaren sig under ett visst förlag låtit anteckna, vid 40 mark smt vite tillgörandes. Vidare påminte sexmannen Lars Andersson, att det ibland händer, att en och annan af bergsmännen kunna hafva några skepp. jern öfver 2, hvilka de anhålla att till borgerskapet få afsälja, som dem närmast boendes äro, emedan det vill falla dem alltför svårt sådant till brukspatronerne att afföra, som några mils väg därifrån torde belägne vara, hvilket således till bergsmannens gravation och skada lände. 1 Denna klagan synes ha blifvit framburen af sex- och nämdem. Lars Andersson i Gamla Pershyttan, bergslagens ombud vid 1713 års riksmöte. Jfr Nor. arkiv I: 121. 2 Sedan de nämligen afbördat sig tiondejern, persedlejern, presternas jern, kontributioner och alla öfriga utskylder, som måste utgöras i tackjern.