293 Vid samma ting förekom ock ransakning angående ett sorglustigt uppträde på masugnen, som en afton under nästföregående påskhelg ägt rum mellan 2:ne af byns bergsmansdöttrar (»pigor»), hvilket uppträde synes ha förorsakats af — svartsjuka. De närmare detaljerna härom må dock sparas tills vidare. Af nästföregående protokoll framgår att särskildt utrymme för limmet, en s. k. limlafve, varit anordnad på masugnen. Det lim, som erfordrades vid blåsningen, fick hvarje delägare sjelf anskaffa bäst han kunde. Hyttelaget hade ännu icke förvärfvat sig något gemensamt limbrott. Detta förhållande föranledde ock åtskilliga tvister bergsmännen emellan, om enskilda limbrott, som en och annan bland dem lyckats förskaffa sig. Angående ett dylikt tvistemål innehåller efterföljande protokoll, från Klacka-Stribergs grufting vid Ringshyttan 1733 27/4, en så lydande redogörelse: s § 13. Kärade Lars Larsson i Ringshyttan till Jon Hansson därsammastädes, för det han käranden ovetandes och emot dess samtycke skall intagit Erland Svensson uti det limbrott på Skofttorps ägor, som parterne tillhopa haft, och därom öfverenskommit, att ingen mera än de därsammastädes arbeta skulle; anförandes Lars Larsson uti en till rätten inlagd skrift, huruledes han för 6 à 7 år sedan skall af Jon Hansson blifvit intagen uti ett limbrott, som han upptagit och först med arbete belagdt, hvarföre han ock skall gifvit honom ett pund mjöl, samt sedermera således sinsemellan öfverenskommit, att Lars Larsson skulle hålla all nödig redskap och de bägge sedan conjunctim bryta, utan att däruti intaga någon annan; men som Jon Hansson, utan att tillsäja Lars Larsson och dess samtycke inhemta, förliden vinter tillåtit Erland Svensson att instiga på samma brott, och njuta fruakten af dess tillredda arbete, som han vid förra brytningen så väl tillstält, efter sig lemnat, så påstod han nu det måtte Jon Hansson ej tillåtas på sådant sätt att procedera, eller dess åt Erland Svensson gifna tillstånd äga någon vidare kraft, utan han pålagd, att utur detta limbrottet afträda och sig ej mera därmed befatta. Jon Hansson förklarade sig däremot, det skall han för åtskilliga år tillbaka och ungefär 1716 detta limbrott uppfunnit, och då en lång tid detsamma bearbetat, men aändtligen låtit Lars Larsson att äfvenväl stiga därin, nekade åock sig därföre det ringaste af honom hafva uppburit eller undfått, att vid brytningen betjena sig af Lars Larssons skjutredskap och annan verktyg, icke heller skall det dem emellan varit förafskedat, att de allena sig däraf skulle betjena, fast mindre skall Jon Hansson förbundit sig till ett så ständigt intressentkkap med Lars Larsson, att han det icke skulle kunna upphäfva, hvarföre ock när Lars vid sista brytningen gjort honom den oförrätten, att han allena och utan att tillsäja Jon Hansson gjort limbrytning och en ganska stor myckenhet lim upptagit, så har Jon ej heller längre med honom velat vara tillsammans, utan i det stället sett sig om en annan intressent, som skulle göra honom bättre rätt; i anseende härtill förmente Jon Hansson, Lars Larsson ingen pretention på detta limbrottet äga, eller med fog kunna påtala att han Erland Svensson intagit. Lars Larsson tillstod väl att Jon varit förste uppfinnaren och någon tid före honom daruti arbetat, men efter han sedermera däruti varit intagen och så ansenliga kostnader därpå gjort, så skall ock ingen annan utom dess vetskap utan någon vedergällning däruti bort intagas, hvilket dessutom skall ej