302 ersättning för skada af limbrotten å deras ägor. Denna sak utstäldes til syn; och meddelas i särskild afdelning om »Limberget vid Skofttorp» såväl resultatet af denna syn som öfriga hithörande handlingar. Med anledning däraf att vid Pershyttan någon tid härefter förekommit eller begagnats mindre god limsten, faststäldes vid bergstinget 1757 15/4 ett vite af 20 daler smt så väl för den som uppbröt och till andra försålde eller sjelf till masugn förde oduglig limsten, som för den hvilken köpte och till sin beskickning använde dylik sten. Detta förbud skulle gälla ej blott vid Pershyttan utan för hela Nora bergslag. Af det föregående framgår emellertid att bergstingsrätten, under Tuhnbergs tjenstetid, tidt och ofta stadgade och till efterlefnad påbjöd hvarjehanda föreskrifter eller »författningar», till främjande af ordning och skick inom bergshandteringens olika grenar. Än reglerades hyttedelägarnes inbördes rättigheter och skyldigheter; än förbjödos hyttelagen — vid det sedvanliga vitet af 20 daler smt — att antaga någon masmästare eller uppsättare från annat bergmästaredöme, så länge man icke kunde visa »brist på egne skicklige arbetare»; än ordnades förhållandet mellan bälgmakarne inbördes, eller mellan stegresare å ena samt ställ- och masmästare å andra sidan, hvarom några drag meddelas i en följande afdelning; än var det grufvorna och grufbrytningen, än ortens skogar, hvilka utgjorde föremål för bergmästarens och bergstingets omsorger, en omvårdnad, som t. o. m. lefde i bergslagens minne långt efter Tuhnbergs bortgång’. Af domboken vid bergstinget 1759 27/6 kan inhemtas att Hyttefogdarne vid Ringshyttelaget Sven Erlandsson i Bälsjöbodar och Lars Nilsson i Ringshyttan kärade efter stämning till bergsmannen Jan Gustafsson vid Skofttorp för återstoden af hvad han till hyttelaget bort erläggaaf det tackjern han nästl:ne år tillverkat där vid hyttan, hvarest han ej har någon hyttedel. Svaranden närvarande erkände hyttelegan vanligen vara 2 skeppund tackjern för 12 uppsättningar, som svaranden iburit, äfven då hytteintressenterne sjelfve blåsa öfver sin värmning, hvartill äfven kommer 7 /2 pund tackjern, som är hyttefolkets vanliga lön för dygnet, utom 7 daler 28 öre kpmt till deras föda 1 1/8 dygn, som behöfts till besagde 12 uppsättningarsafbrukande: i afräkning hvarpå hyttelaget erkände sig hafva emottagit 1 skepp. tackjern, hvarförutan svaranden föregaf sig hafva utlagt genom hr komministern Morelius 1/2 skepp. 4, hvilket hyttelaget likväl ännu icke undfått. Och emedan den fordrade betalningen ej är öfver hvad vanligt och gångbart är i orten, och svaranden ej kunde visa sig hafva därå utgifvit mer än 1 skepp-. tackjern: allt därföre varder honom härmedelst ålagdt att erlägga de återstående 1 skepp. 74/2 lisp. tackjern samt 7 daler 28 öre kpmt i penningar, då. Johan Gustafsson däremot äger frihet att återtaga det halfva skepp. tackjern, som han genom hr komministern Morelius till detta behof skall anslagit; skolande Jan Gustafsson dess utan betala kärandernes använde lagsökningskostnad med 4 daler 16 öre kpmt. Af föregående handling kan inhemtas att den vanliga dygnslönen vid denna tid utgjorde 71/2 lisp. tackjern för »hyttefolket», hvarmed torde för- 1 Jfr Nor. arkiv I: 44, 89. 2 Johan Morelius, f. 1716 i Mora, var komminister i Nora pastorat 1755. —1768, då han blef kyrkoherde i Ljusnarsberg, där han afled 1789.