303 stås endast masmästare och uppsättare, ty allt det öfriga hyttearbetet utfördes af bergsmännen sjelfva och deras drängar. Till nämda aflöning kom ock för hyttefolket fri kost, som beräknades till ett värde af 7 daler kpmt för ett dygn. Tackjernspriset i Nora utgjorde samtidigt från 24 tillb högst 30 daler pr skeppund. Arbetslönerna medtogo sålunda en ganska dryg del af tackjernsvärdet. Angående ett annat tvistemål mellan delägare inom hyttelaget, innehåller domboken för 1760 6/5 följande redogörelse: Till detta bergsting hafva hyttefogdarne vid Ringshyttan Sven Erlandsson och Lars Nilsson å hyttelagets vägnar låtit inkalla bergsmannen därsammastädes Lars Svensson med dess son Olof Larsson icke allenast för det de skola tillvällt sig det tackjern, som i masugnsstället är vordet qvarstående efter den i år skedda hopablåsningen, och hvilket näst efter svarandens utslag blifvit utsläppt, utan äfven för det de förlidet år 1759 ensamme tillhandlat sig det tackjern, som hytteintressenterne vid ofvanberörde hytta då lemnat sina legodrängar, påståendes därföre laga plikt och betalning för jernet; hvaremot Lars-Svensson och dess son Olof Larsson vice versa inkallat förbem:te hyttefogdar och begärt, att de plikta måtte för obefogad lagsökning, hvarförutan Sven Erlandsson särskilt af Olof Larsson blifvit tilltald för det han i råstufvan honom skall öfverfallit och skuffat, hvarföre påstås böter, fordrandes i öfrigthvar af annan ersättning för rättegångskostnaderne. Vid uppropet instälde sig samtelige parterne, och var Lars Svensson biträdd af hr Jonas Adolf Nordling såsom fullmäktig, yrkandes hyttefogdarne hvad stämningen innehöll, samt upptedde ett af masmästaren Olof Olsson i Vestgötetorp, Grythytte socken, under den 26 April nästlidne meddelt bevis, att det jern, som efter Lars Svenssons bruk af Ringshytte masugn utslaget blifvit, sig bestigit till vid pass ett skeppund, dock att han med säkerhet intet kunde intyga om det varit ett lispund öfver eller under, och åberopade sig i öfrigt käranderne de i denna sak instämda vittnen. Lars Svensson nekade icke, att han ju efter utslaget af sitt bruk äfven låtit utbryta det jern, som efter hopablåsningen qvarstannat i masugnen; men som han därvid haft mycken möda och arbete, så förmente han, att detta jern icke skulle vara af mera värde än (att) den kostnad han därpå nedlagt däremot svara kunde, hvarföre han det hos sig behållit. Till att erfara rätta sammanhanget häraf blefvo kärandernes vittnen masmästaren Olof Olsson i Vestgötetorp, torparen Lars Larsson vid Holmshyttan, grufvefogden Anders Olsson i Nyberget och konstdrängen Jan Ersson vid Stripeberget förekallade, af hvilka likväl icke flere än Lars Larsson och Jan Ersson voro tillstädes, som ock efter aflagd ed och dem gifven varning för mened berättade hvar för sig som följer: Lars Larsson, att under hopablåsningen vid Ringshyttan detta år har något jern uti masugnen blifvit qvarstående, hvilket Lars Svensson sedermera. och då han haft sitt bruksrede i masugnen att afdrifva, företagit sig att utbryta med eget folk, men som det varit så tillhårdnadt, att han det icke kunnat verkställa, hafva de på masugnen tillstädes varande personer, hvaribland vittnet äfven varit en, kommit honom därutinnan till hjelp. — Angående det jern, som legodrängarne vid Ringshyttan af intressenterne fått till skänks, gaf vittnet vid handen, att samma jern, som varit af 13 lisp:s vigt, hafva drängarne lemnat till Lars Svensson, och därföre åtnjutit 12 daler kpmt. På tillfrågan om drängarne tillförene ägt frihet att sälja sådant jern till hvem