312 lade relation säges ock att hyttedelägarne ej hade annan skog att tillgå än hvad de måste föra ifrån »ett utmål», beläget 2 mil från hyttan. Vid gruftingen 1688, 1691 och 1697 erhöllo de tillstånd att uppkola »läggeskog och vindfall» mellan Grecksåsar och Skärhyttan; och huruledes en bergsman i Skofttorp blef lurad på en skogsaffär vid Grecksåsar finnes angifvet i 1700 års gruftingsdombok 1. Under den följande tiden torde särskilda eller tillfälliga kolningsrättigheter meddelats af bergmästareembetet, hvarom dock alla anteckningar saknas. Vid gruftinget i Kåfalla 1718 13/3 Uppropades skogvaktaren Bengt Holm å embetets vägnar kärande tilt bergsmannen Johan Matsson på Ås och Nils Larsson i Skofttorp för olaga åverkan de gjort uppå ungskogen, hvilken ännu ej kolför varit, på kronoallmänningen emellan Latorp och Skärhyttan, jemte expenser. Johan Matsson och Nils Larsson, svarande, förklarade sig, att denne skog af öfverheten är lagd under deras hytta, Åshyttan kallader, och hvad de upptagit af läggeskog samt blädt någon ståndskog, så hafva de sådant uppbrukat och därföre gjort riktig tionde, men hade de till denne talan intet bevis. Häröfver resolverades, att ehuruväl de kol, som uppå denne öken eller allmänning af svaranderne eller Åshyttelaget blifva kolade kommit till tackjernstillverkningens fortsättande; så kan likväl bem:te svarander med skäl ej bevisa och fulltyga, att denna allmänningstrakt till deras hytta är lagder, utan fast mer gifver högl. k. Bergskollegii bref af d. 1 Juni 1689 den anledning, att allmänningen emellan Vestgötehyttefors och Gricksåsar är Stribergs grufva anslagen; och såsom ifrån så långa tider den ej är veterligen afröster; alltså pröfvar grufvetingsrätten för skäligt att ställa densamma, sträckandes sig emellan Gricksåsar, Vestgöthyttan, Vestgöthyttefors och i vester till Skärhytteskogen, under förbud vid 50 daler smt vite; dock lemnas dem fritt, att med bref och giltige skäl bevisa, att merbem:te allmänning eller någon del AÅshyttelaget är tillhörig, hvarefter öfver den påstådde plikt grufvetingsrätten vill sig förklara och utlåta samt för öfrigt nästkommande sommar en nödig besigtning anställa. Hvad som härvid genast faller i ögonen, är den omständigheten att vederbörande ej synes haft klart för sig hvilken allmänningstrakt, som varit afsedd i det af käranden väckta åtalet. Att han närmast torde afsett Lönnbottens allmänning, synes vara ganska påtagligt, då denna allmänning är belägen »mellan Latorp och Skärhyttan»; men det af rätten under förbud stälda området innefattar ej blott Lönnbottens, utan äfven den s. k. Stafrumsallmänningen, tillika med den skogstrakt, som numera bildar hemmanet Kullatorp. Denna osäkerhet i fråga om de ifrågavarande skogsparkerna återfinnes jemväl i nästföljande protokoll, hållet vid Nora bergslags grufting i Nora 1719 18/2, hvilket lyder sålunda: S. d. Företogs vidare den af bergsfogden Broström å embetets vägnar instämde saken, angående den åverkan ÄÅshyttelaget föröfvat på Stafrumsallmänningen, som vid sista tinget vid 50 daler smt vite under förbud stäldes. Hr öfverjägmästaren Åkerhielm nu närvarande påstår, att detta käromål å embetets vägnar honom tillkommer; begärandes det bergsfogden måtte det af- 1 Jfr föregående anteckningar om Åshytte hyttelag, sidd. 124—131 här ofvan.