313 träda och till honom lemna ville, det bergsfogden till rättens laga afgörande hemstälde. Åshytteboerne tillsades, att med resolutioner visa att någon del af denna allmänningstrakt dem tillkommer. De beropa sig på rösen, men hafva därå intet dokument att framte, utan uppgåfvo en aflidne kronones befallningsmans, sedermera borgmästaren Johan Frumeries skrift af d. 16 Juni 1677, därutinnan han till Jöns Nilsson, Måns Larsson och Per Ersson afträder en skogspark af kronones öken, som han sig tillöst hafver utaf dess antecessor Arvid Bengtsson, hafvande Frumerie för denne park undfått 32 skepp. tackjern. Denne handel är med den præcaution gjorder, att såvida som bergmästaren å embetets vägnar det tillåter, men enär skogen vore afbrukad skulle jorden igenkomma till Bergsängs gård med mera. Åshytteboerne invände, att de ej haft kunskap om förbudet; måste likväl erkänna, att samma förbud för dem är uppläst d. 4 Oktober 1718. Härvid kommer att observeras, det Johan Matsson på Ås och Nils Larsson i Skofttorp varit för åverkan stämde till förledit års grufveting, och därvid sjelfva afhört förbudet. Johan Matsson har ock haft sig sådant till rättelse och i anledning däraf intet hygge gjort; men Nils Larsson har icke dess mindre fortfarit med hygget, som han lemnat okoladt, sedan besigtningen var hållen; de öfriga hafva fortfarit med kolningen och kolen bortfört. Anders Ersson har också gjort ett hygge, men efter besigtningen så har han sig därmed ej befattat. Åshytteboerne förmente, att detta är en annan allmänning än den. som under förbud stäldes i förledit år, och det utaf det skäl, att de på öknen upptagne torp och dess tilldelte skog gör skillnad emellan den förbjudne skogen och denna trakt, som de nu prætendera. Men det befinnes, att förr än torpeskogen blef afröster, så har detta varit en sammanfogad allmänning. Denne allmänningstrakt är alldeles uthuggen, och utomdess har Ashyttelaget ingen skog. Resolutio. Grufvetingsrätten har i noga öfvervägande tagit det af bergsfogden välb:de Johan Broström incaminerade, men sedermera utaf öfverjägmästaren välborne hr Jakob Åkerhielm fullföljde käromålet emot Nils Jönsson i Ås, Anders Olofsson, Måns Larsson, Olof Hansson 1, Nils Larsson och Anders Ersson i Skofttorp, Olof Helsing och Anders Nilsson på Vestgötehyttan, samt Henrik Abrahamsson och Anders Ersson på Fogdhyttan, angående emot förbud gjord åverkan på den så kallade Stafrumsallmänningen vid Svartelfven. Och ehuruväl svaranderne endels hafva invändt och påstått sig befogade till hygge och kolningar på denna allmänning utaf en långlig häfd, så ock rösen; endels ock, att de om förbudet varit okunniga. Likväl såsom det är klart, att Nils Larsson i Skofttorp och Johan Matsson i Ås varit till förledit års grufveting för samma åverkan stämde, då dem grufvetingsrättens resolution och det där uti satte vitesbrottet är föreläsen; hvarföre ock Johan Matsson sig allt hygge och åverkan afhållit. Men anseendes Nils Larsson, så kan den för honom gjorde invändning af okunnoghet icke till någon hjelpreda komma. Och fastän de öfrige svaranderne ej varit tillstädes vid grufvetinget, som dem dock ålegat vid 40 må℔ plikt, i kraft af bergsordningens 41 §, och där undfått om förbudet kunskap, så är det likväl klart och jemväl tillstådt, att samma förbud är dem föreläsit och kungjordt, enär denna 1 De tre sistnämda äfven boende vid Ås.