334 annan i smältningen; för hvad orsak de såsom torrstens- eller kvickstensmalmer borde anses, och hvad slags jern af dem kunde förväntas; om kännetecknen på sådana stenslag, som voro eldfasta och tjenliga till masugnspipans samt ställets murande och insättande; om tjenligaste lim- eller kalksten som borde nyttjas; om rostgropars inrättande och rostens skötsel; huru stället skulle insättas, arbetet skötas och blästern tillika med forman vid alla tillfällen styras och riktas; samt huru olyckliga tillfälligheter måtte förekommas och tillstötande svårigheter afhjelpas. Af det till masugnsbyggnad hörande borde han åtminstone veta, huru trummorna under masugnen skulle läggas, en skadad mur lagas, hjulnåälar kilas och skötas, tillika med hjulkammarnas rätta ställning och bälgarnas invärtes byggnad. Gjorde han häruti nöjaktigt besked och var försedd med vittnesbörd från de hyttor, där han förut arbetat, om ett redligt och riktigt förhållande, erhöll han mästarebref med öfvermasmästarens och åldermannens underskrifter, mot erläggande af 8 daler till embetslådan och 3 daler till åldermannen. Därpå skulle han, antingen vid embetsmötet eller vid nästa bergsting, aflägga masmästareed enligt särskildt formulär, hvarefter han såsom ställ- och masmästare kunde taga städsel och tjenst: »ty då en hvar masmästare förstår att ställa i hyttan, upphörer den skillnad, som hittils varit mellan masmästare, att man kallat en del af dem ställmästare, som förstått ställningen, och andra åter vaktare, dem man icke kunnat anförtro att ställa» 1. Masmästaren skulle i sin tjenst gifva akt därpå, att ställningen för vinterblåsningarna kunde ske sommaren eller hösten förut innan vinterkölden hindrade eller skadade murningen, hvarför ock masugnsägaren eller hyttelaget borde i god tid hafva i beredskap sådan tjenlig sten, som masmästaren åt dem utsökt. Han skulle ock ftillse, huruvida redet af malm, kol och limsten ägde sin tillbörliga godhet; »välartad malm må han icke vräka, men finnes oartad eller förbjuden malm framförd, låte han den genast bortkasta(1)». Okänd malm, om hvars godhet ej kunde af utvärtes utseende med säkerhet dömas, fick han vid bergsmanshyttorna icke nyttja utan öfvermasmästarens tillstånd; men om en bruksägare tilltrodde sig att vid sin masugn låta nyttja okänd malm, utan att därom förut rådfråga öfvermasmästaren, skulle han gifva sin masmästare för dess säkerhet skriftlig befallning därom, och stånde sedan till ägarens äfventyr allena om bläsningen för denna orsak misslyckades. Masmästaren ålåg för öfrigt att besigtiga hjul och bälgar m. m. och det alltsammans, om så fordrades, igångställa, jemka och laga; han skulle icke blåsa med för små bälgar, om hvilkas fullkomliga bläster han ej vore försäkrad; icke heller tillställa blåsning på en oformlig pipa, oduglig pipsten eller hvad eljest som kunde förorsaka en olycklig utgång. Bälgarna fick han ej släppa i gång innan ugnen blifvit tillräckligt uppvärmd och ännu mera borde han på den sidan se sig före om pipan var nymurad. Under blåsningen skulle masmästaren hafva flitig uppsigt så väl vid rostars läggande och brännande, efter hvarje malmslags art och beskaffenhet som ock vid bokningen, att den vederbörligen förrättades, men isynnerhet öfver hyttedrängen, att han till alla delar med vaksamhet fullgjorde sin skyldighet, äfvensom ock vid uppsättningarna, att de skedde efter malmarternas och hyttegångens 1 Jfr sid. 331.