335 föranledande, samt att vid bergsmanshyttorna, där flera deltaga i blåsningen, ingen af inbrukarne måtte ske orätt, eller malmsättningarna för slägt- och vänskap inrättas till mera vinning för den ena än för den andra. »Masmästaren må icke heller understå sig, att till lindring i arbetet låta uppsätta mera limsten än malmen kräfver, eller rikta forman därhän, att blästern, till kols ödande och skada för ägaren, drifver för hårdt på kolen, icke heller för länge uppdämma slaggen, eller öfver rätta tiden innehålla jernet; detsamma må han icke låta falla i gröfre stycken än högst till 13 à 15 lispund hvarje galt, där ej gösar brukas.» Emedan slaggen vid många hyttor kunde med fördel nyttjas till pipsten, äfvensom till åtskilliga byggnader både vid hyttorna och annorstädes, skulle masmästaren ock vara skyldig att stöpa slaggtegel, när slaggen var tjenlig därtill. Jemte den trohet mot masugnsägare eller hyttelag, hvartill masmästare sjelf var förbunden, skulle han tillhålla de andra arbetarne att vara flitiga, nyktra och trogna. Blåsningarnas början och slut, hvarpå, i anseende till tiondetackjernet, K. M:ts och kronans rätt berodde, skulle masmästaren noga anteckna och med sin påskrift bestyrka masugnsägarens eller hyttelagets uppgift däraf till presterskapet, som det å predikstolen offentligen borde uppläsa. Masmästaren skulle ock visa öfvermasmästaren och åldermannen tillbörlig heder och hörsamhet. »Om masmästare uraktlåter hvad nu sagdt är, eller ock af okunnighet eller vårdslöshet så illa ställer eller försätter masugnen, att elakt och försatt tackjern eller mindre fördelaktig masugnsgång däraf blifver, och slaggen stelnar för forman, eller godset för utslagsrummet, eller blästern så ställes att pipan skadas, plikte efter omständigheterna och bergstingsrättens bepröfvande, eller tjene ett eller annat år såsom ringare arbetare under annan masmästare, och fylle därjemte skadan, som han förorsakat, med penningar eller arbete. Lägger masmästare eller hyttedräng eller uppsättare sig under deras vakt eller påstående skifte att sofva, eller blifver öfver en fjerdedels timme borta från ugnen, erlägge till embetslådan en daler, ändå att ingen skada däraf timar; sker skada, gälde den åter, som ofvan sagdt är.» Stegresare kallades de masmästare eller andra, som grundligen förstodo och ifrån början till slut kunde fullborda en masugnsbyggnad; och som icke alla masmästare kunde vara fallne för denna del af byggnadskonsten, ansågs nödigt att inrättningen af stegresare i bergslagerna bibehölls på det sättet, att i hvarje bergmästaredöme en eller tvänne tillsattes, som bergmästaren i samråd med öfvermasmästaren och embetsmötet utvalde, helst af därtill skickliga masmästare, som ägde nödig kunskap om de förnämsta malmers och stenslags beskaffenhet i den orten där de till stegresare antogos och därjemte förstodo: huru grunden till en ny masugn borde utses och efter hvarjehanda jordarters beskaffenhet väl anläggas och befästas; huru utanmuren af gråsten försvarligen borde uppdragas; huru stegen till pipans rätta skapnad, efter de förnämsta malmarters beskaffenhet och flera omständigheter, rätteligen borde uppställas; samt huru pipmuren med dess ring och fyllmurar tillika med masugnsbrösten till bästa verkan och bestånd i framtiden skulle uppmuras. Stegresare, som blifvit godkänd och antagen, erhöll af bergmästaren bref därå mot 8 daler till embetslådan. Innan någon ny masugnsbyggnad företogs, skulle stegresaren gifva öfvermasmästaren sådant vid handen,