345 eget vidgående varit beläget; Olof Jönsson alltså vore berättigad, att vid delningen undfå hälften icke allenast uti Finnaskogstegen utan ock i Kärnåsategen, med den därå varande uppröjda jorden, eftersom ock Lars Nilsson vid delningen på de öfriga tegarne fått uppröjda inhägnader af Olof Jönsson. Lars Nilsson anhöll att denna delning måtte af häradshöfding med nämden förrättas på hans egen bekostnad och att tvisten till afgörande vid häradssyn kunde utställas. Olof Jönsson förklarade sig ej vilja bestrida den begärda häradssynen, allenast berörde skogstegar emellertid och till dess berörde syn och delning försiggått kunde under förbud sättas och Lars Nilsson vid vite tillhållas att draga försorg att berörde syn med första ske måtte. Lars Nilsson hade därvid ej något att påminna, men förbehöll sig allenast att få uppkola de 2:ne inredda milor han på berörda skogstegar hade, och lofvade att i den händelse den del hvarpå veden därtill blifvit huggen vid delningen skulle tillkomma Olof Jönsson lemna honom därföre jemngodt vederlag. Och resolverades: Alldenstund Lars Nilsson anhållit att delning på de 2:ne ännu oskiftade Finnaskogs- och Kärnåsategarne kunde af häradshöfding med nämden på Lars Nilssons egen bekostnad förrättas, och att denna tvist till afgörande vid häradssyn utställas måtte; fördenskull emedan Olof Jönsson därmed förklarat sig nöjd, pröfvar Häradsrätten skäligt att utställa denna delning och tvist till afgörande vid häradssyn på Lars Nilssons bekostnad, om verkställigheten hvaraf Lars Nilsson åligger, att vid 10 daler smt vite nästkommande vår hos domaren i orten sig anmäla. Och förbjudes parterne vid vite af 50 daler smt, att innan den nu tilldömde delningen försiggått, å de omtvistade Finnaskogs- och Kärnåsategarne något hygge göra; dock må Lars Nilsson afkola de på berörde skogstegar tillredda kolmilor, eftersom han i den händelsen den skogstrakt, hvarpå veden därtill blifvit fäld, skulle vid delningen tillfalla Olof Jönsson, förbundit sig att lemna honom därföre jemngodt vederlag. Blifvandes på begäran nämdemännen Johan Eriksson i Ås och Jakob Persson vid Gamla Viker förordnade att berörde milor uppskatta och värdera. Den, som emellertid icke gjorde sig brådtom med påkallande af den sålunda tilldömda häradssynen, var naturligtvis Lars Nilsson. Detta hans dröjsmål hade ock till följd, att vid häradstinget 1757 17/3 hade Olof Jönsson instämt sin vederpart med yrkande om ansvar angående försummad anmälan därom. HEfter åtskilligt samtal i denna fråga vid domstolen, hvaraf synes framgå att domhafvanden å sin sida icke heller haft någon brådska med sakens företagande, blef Lars Nilsson ånyo förelagd att vid det förut utsatta vitet i god tid följande sommar anmäla sig hos domhafvanden om synens hållande. Emellertid är föga troligt att denna syn någonsin kom till stånd. Någon handling därom har icke anträffats och de delvis ofullständiga domboksrenovationer från häradshöfdingen C. E. Grevesmöhlens tjenstetid, hvilka först under loppet af 1773 — d. v. s. 15 à 20 år efteråt — inkommo till Svea hofrätt, innehålla ingenting om denna eller andra af nämde domhafvande hållna häradssyner. För öfrigt torde det skifte å byns samtliga ägor, som af landtmätare förrättades 1759, i sin mån medverkat därtill att häradssynen ej kom till stånd, därest man icke bör antaga, att den uteblifna synen i stället föranledde yrkandet på. detta skiftes verkställande. Innan emellertid detta skifte kom till stånd, hade tvist uppkommit