354 bodar å egne och Johan Erlandssons vid Bleksberg samt Anders Perssons vid Jerle vägnar, såsom förmyndare för aflidne Nils Svenssons vid Ringshyttan omyndige barn, kärande, och nämdeman Nils Erlandsson, numera afl. nämdeman Olof Larsson, Lars Svensson den äldre och Lars Svensson den yngre, Petter Svensson, Lars Nilsson, Olof Jönsson, Erik Olofsson, Olof Jonsson och Per Andersson vid Ringshyttan, svarande, angående de förstnämdes påstående att som de skola blifvit ansenligen lidande genom den skattning svaranderne skola i kärandernes frånvaro, utan deras samtycke gjordt, vid den af hr kommissionslandtmätaren Erik Wetterstedt förrättade storskiftes del- och jemkningen öfver Ringshytte skog och inägor, sådant alltså måtte ändras och upphäfvas samt annan jemkning på det sättet ske, att skogen och inägorna förut öfverses till sin godhet, bördighet och växt, samt sedermera parterne emellan efter hemmanens storlek jemkas m. m., genom utslag under den 8 Mars sistl. funnit nödigt att se så väl den förening parterne om markens bördighet och godhet ingått, som ock hr kommissionslandtmätaren Wetterstedts författade karta och beskrifning öfver Ringshytte skog och ägor, till hvilka handlingars inskaffande häradsrätten ock lemnat uppskof till detta ting, då svaranderne borde vid 10 daler smt vite för hvardera käranderne åter till svars komma; så instälde sig nu å kärandernes vägnarauskultanten i höglofl. k. Svea hofrätt hr Olof Tunelius, samt Olof Jönsson å egne och afl. nämdeman Olof Larssons enka Katarina Olofsdotters och Erik Olofssons vägnar, tillika med nämdeman Nils Erlandsson såväl för sig som ock för Petter och Lars Svensson samt de öfrige svaranderne sjelfva. Och kommo parterne efter något samtal inför rätten i godo så öfverens, att som, vid den delning hr Wetterstedt år 1759 förrättat, skillnaderna skogstegarne emellan, hvilka förut gått i krok, blifvit satta i räta linier, de skola kommit allt för mycket utur sina häfder, hvarvid de likväl efter Konungens befallningshafvandes utslag af den 30 April 1759 bort bibehållas; så ville de denna nya delningen alldeles upphäfva, och att skillnaderne hädanefter skola ’vara såsom tillförene, dock jemkas efter hvarannan, så att den, som befinnes vara i mistning, får hvad som brister af den nästgränsande, sedan likväl parterne förut öfverenskommit eller gode män pröfvat huru markens olika beskaffenheter borde skattas och emot hvarannan beräknas. Till denna jemknings verkställande på parternes gemensamma bekostnad, efter hvarderasinnehafvande hemmansdel, ville de hos Konungens befallningshafvande anhålla, att någon landtmätare blefve förordnad, tillika med 4 af nämden; (vid) hvilken förlikning, som upplästes och af parterne vidkändes, häradsrätten lät bero och förblifva. Det torde böra anmärkas att den verklige klaganden var — Lars Nilsson, densamme, som förut krånglat om delningen af hemmanet n:r 3. För att icke behöfva direkt framträda i denna egenskap, begagnades den utvägen att låta förmyndarne för en af Lars Nilssons systrar, som i arf ägde en liten lott, nämligen 1/10 i det af honom åboende halfhemmanet, hvilken obesutna lott ännu icke af honom blifvit vederbörligen inlöst, uppträda som bulvaner för skiftets upphäfvande. Planen lyckades — tillsvidare och det nya skiftet eller den öfverenskomna jemkningen ägde rum 1766. Någon beskrifning däröfver har icke återfunnits, men af 1815 års karta och enskifteshandlingar kan dock åtskilliga upplysningar vinnas därom.