383 Såsom räkningsförare för 2:ne särskilda grufbolag, Stora och Vestra Svartbergsgrufvorna, hvilka till stor del innehades af samma delägare, hade Sven Erlandsson ett år ägt fordran af ena bolaget, men häftade i skuld till det andra. Han utsökte då sina fordringsbelopp, men ville ej medgifva kvittning för hvad samma delägare ägde till godo i det andra bolaget. Detta förargade ett par af hans egna kamrater så att de stämde honom till 1773 års bergsting med yrkande af redovisning för båda grufvornas räkenskaper samt att dessa måtte edfästas. Det senare yrkandet afslogs men han ålades att vid blifvande grufstämmor framlägga sina räkningar till delägarnes kännedom och granskning. Detta skedde på det egendomliga sättet, att Sven Erlandsson under hand delgaf hvar och en delägare särskildt dessa räkenskaper och skaffade sig på detta sätt ett slags godkännande af de flesta. Därpå instämde Sven Erlandsson till följande årets bergsting ett par af delägarne, som af förenämda anledning icke velat betala sina jemförelsevis obetydliga skuldbelopp i det ena bolaget, och fick sina anspråk godkända, men däremot erhöll han ingen ersättning för utsökningskostnaden, »utan varder han» — enligt bergstingsrättens utslag 1774 13/4 — »härmedelst ålagd att innan nästa månads slut grufvelaget ordentligen sammankalla att räkningarna för alla arbeten uppläsa, hvarefter grufvelaget blifver öppet lemnadt att sedermera genom ny stämning fordra att samma räkningars riktighet måtte med ed Tästas». Detta åläggande synes hafva gjort tillbörlig verkan, emedan denna sak icke vidare återkommer i tingsprotokollen. Nästan samtidigt härmed hade en tackjernsgös om 27 lisp:s vigt blifvit bortstulen vid Ringshyttan för Sven Erlandsson. Han vidtog kraftiga åtgärder för att återbekomma det stulna. Kungörelse därom upplästes i kyrkan och till 1774 års bergsting lät han inkalla dels en borgare Weingart i Nora, som förmenades hafva med annat tackjern sålt en dylik gös till Hammarby bruk och därför borde redogöra för åtkomsten däraf, dels ock 2:ne andra personer såsom misstänkta att äga viss kännedom om stölden, den ene till och med att hafva sålt gösen till Weingart. Detta rättegångsmål, där det således gällde för 3:ne personer att göra sig »urtjufva», som det hette, pågick vid flera ting — Weingart besvärade sig redan efter första förhöret i Bergskollegium — med vidlyftiga vittnesförhör o. s. v., men synes ha blifvit slutbehandladt 1777 10/4, då den svårast misstänkte »svor sig fri», samt Weingart och den andre tilldömdes hvar sina 48 daler kpmt i expenser. Den förre hade visserligen fordrat en betydande skadeersättning, ehuru utan framgång; men att hela denna rättegång ådrog Sven Erlandsson mycket obehag och ganska dryga utgifter, många gånger mera än hvad tackjernsgösen kunde vara värd, är åtminstone säkert. Visste han det icke förut, så torde denna sak möjligen hafva lärt honom att — »snålheten bedrar visheten». 68. Ringshytte och Bleksbergs dammbyggnader vid Bälsjön. Första gången man finner dessa dammar omtalade i någon handling, är i gruftingsprotokollet 1664 1/3, då tillsyningsmän förordnades, en för