398 samma löpande väg, men öster om samma väg hade ett bolag, bestående af 141/8 delar, »erhållit rättighet att till sitt behof uti April månad bryta lim med ett hjon på delen, emot 32 skill. specie gemensam afgift utaf bolagskassan», hvarjemte delägarne voro skyldiga att efter slutadt arbete noga bortplocka all den sten, som under sprängningen kunde blifva inkastad på tillgränsande ägor. Denna öfverenskommelse gällde sedermera oafbrutet i 40 år, hvarefter nytt aftal skedde, hvarom redogörelse lemnas i en följande afdelning. 71. Åshytte hyttelag 1750—1784. »Ortens näring är egentligen bergsbruket, vid det och för det sysselsättas arbetarne året igenom», yttrade med fullt skäl Beraensköld i sin beskrifning om Nora bergslag vid 1784 års slut 1. Straxt om våren börjades grufarbetet samt skogsfällningen till årets kolning. Eftersom tiden och det föga betydliga jordbruket under sommaren medgaf, förrättades kolvedens kvistning och aftrumning. Efter slutad skörd i September börjades med inkörslen och milornas tillredning, hvarefter kolningen vidtog. Så snart släda kunde nyttjas framskaffades rede, så att blåsningen måtte kunna begynnas vid jultiden, och sedan hyttehjulet väl kommit i gång var bergsmannen med sina dragare, så länge vinterföret varade, ständigt sysselsatt att framskaffa sitt rede (kol, malm och lim) till hyttan, bränsle till gården, samt att utföra sin tillverkning. Härmed kunde ock stundom fortsättas ända till sena hösten. Bergsmannen hade icke många legda arbetare; sjelf var han den förste och siste i sitt arbete; hans barn, ja till och med hustrun i de flesta fall gjorde äfven tjenst vid hytte- och bergsbruket. Under sommaren, från Maj till Oktober, gingo söner och döttrar om hvarandra i grufvorna; under vintern sysselsattes de vid blåsningarna. Då kunde äfven bergsmanshustrun deltaga i malmbokningen på masugnen, likasom ock vid körningar. Ungefär på detta sätt tedde sig det allmänna hvardagslifvet i bergsmansgårdarna. Det har ansetts lämpligt att erinra härom innan man fortsätter redogörelsen om hyttelagens angelägenheter, enligt däröfver bevarade handlingar. Vid bergstinget 1750 27/3 Androgo, igenom inlemnad skrift, sexmannen välförståndig Israel Larsson och bergsman Daniel Hindersson vid Skofthyttan, nämdemannen välförståndig Johan Ersson, samt bergsmännen Lars Johansson och Olof Olsson i Ås, att en del intressenter uti Äshyttan skola vid deras bokhus hafva liggande gammal oduglig malm, som berättades vara bruten uti den s. k. Fibbhyttegrufvan, och hvaraf ej skall kunna blifva annat än elakt och oförsvarligt tackjern, som ock både förenämde bergsmän och flere däraf tagit ansenlig skada. Och som någre af sexmännen visste gifva vid handen, att äfven på andra ställen, där man nyttjat denna malmen, masugnsgången blifvit skämd och oartadt tackjern tillverkadt; ty fann bergstingsrätten skäligt att härmedelst allvarligen antyda 1 Jfr Om Noraskog I: 45 o. följ.