419 grannar som Ringshytte hyttelagare, inlemnandes därjemte en af sexmannen Jan Ersson i Ås och bergsm. Lars Nilsson i Ringshyttan under den 19 sistl. April hållen besigtning, hvaruti de intygade att Nils Israelsson medelst kör- och farväg öfver vreten, sedan snön är afgången och kälen utur marken, lider en märklig skada, som ock därigenom att brädslagningen af dess knutar sönderköras; anhållande därföre att ett vite kunde blifva utsatt till befredande för denna olägenhet, helst annan väg är som kan nyttjas ehuru den af vatten till någon del blifvit bortskuren, som dock snart kan lagas. Bergstingsrätten, som inhemtade att sig så förhöll som angifvet blifvit, och att äfven sökandens gärdesgårdar blifvit nedrifna och sönderbrutna, fann därföre skäligt utsätta ett vite af 3 1/3 rdr specie, hvartill den gör sig förfallen, som antingen med körande eller nya vägars anläggande vårtiden, sedan bar mark blifvit, Nils Israelssons vret ofredar eller dess gärdesgårdar på något sätt förderfvar; börandes detta å Nora kyrkas predikstol allmänneligen kungöras. Vid bergstinget 1790 19/4 »anhöll Anders Persson i Östra Sund, uti inlagd skrift, med sin blåsning få flytta ifrån Åshyttan, hvarest han år 1785 blifvit indelt, och till Pershyttan» — — — —, för hvilken framställning anfördes åtskilliga skäl. Å hyttelagets vägnar bestred sexm. Jan Ersson denna ansökan och slutligen afsades däröfver följande Utslag. Ehuru Anders Persson så väl med qvittenseboken på tiondejernet bevist, det företrädarena på det halfva hemman uti Östra Sund, som han nu innehafver, idkat blåsning uti G:la Pershyttan från år 1723 och till 1773, då And. Perssons (hustrus?) förmyndare flyttat till Fingerboda, hvarest han äfven sedan egendomen honom blef öfverlemnad nedbrukat sitt rede, som ock hvad transporten till Åshyttan vidkommer vore för honom ett talande skäl; dock emedan han frivilligt ingått uti den förening, som Fingerbo hytteintressenter samfäålt med honom undertecknat, att med sin blåsning flytta till Äshyttan, och hvarest han för 1/4 del i blåsningen blifvit inrymd, kan bergstingsrätten till And. Perssons filyttning icke bifall lemna, utan kommer han att efter den stadfästade föreningen af år 1785 vid Åshyttan med sin blåsning qvarblifva. Så skedde äfven och man finner honom till och med några år senare (1794) tjenstgöra som hyttefogde därstädes. Några dagar senare, vid samma bergsting (1790 26/4) finner man (§ 169) att Uti en till bergstingsrätten ingifven skrift anhöll sexmannen Jan Ersson i Ås, bergsmännen Erik Danielsson och Karl Jansson därsammastädes 1 samt Nils Israelsson i Åshyttan, att Skofttorps, Skofthytte och Ås byamän måtte vid vite åläggas att med sina fårkreatur, som till myckenhet om sommartiden både dagar och nätter omkring vandra och flere ohägnader föröfva, hålla vallhjon; och emedan det är enligt med utkomne författningar, att vallhjon med dessa kreatur böra underhållas: ty blef ett vite af 3 4/3 rdr specie utsatt, hvartill den af ofvanberörda byamän som får äger, gör sig förfallen om han med dessa kreatur icke dugligt vallhjon håller, på det att all ohägnad och skada måtte förekommas; och bör detta allmänneligen kungöras. 1 Ala dessa ägde hemmansdelar, tillsammans 15/8 hemman i Norra ÄÅs.