422 någon del af Lönbottens allmänning, eller ock tillstånd att årligen därpå få kola ett visst stigtal, efter af vederbörande bergsembetsmän förrättad utsyning. Häröfver har bergmästaren i orten blifvit hörd, hvilkens utlåtande kongl. kollegium så väl som handlingarne i öfrigt innehålla, i behörigt öfvervägande komma låtit; och alldenstund detta hyttelag icke allenast på sin egen bekostnad låtit afskilja denna allmänning ifrån angränsande hemmansskogar, hvarigenom en vacker skogstrakt blifvit under Lönbottens allmänning tillvunnen; desse hyttelagare jemväl äro de första, som i den bergslagen börjat med hopablåsning och dymedelst bidragit till kronans inkomsters förökande genom en större tackjernstillverkning, utan ock, att sökanderne nyligen i betydlig måtto förbättr, at och iståndsatt Åshyttan; fördenskull och i anseende till dessa synnerliga sig företeende omständigheter, vill kongl. kollegium härmedelst för denna gången hafva efterlåtit ofvannämde sökander, att på fyra års tid, efter föregången utsyning på Lönbottens allmänning, hvarje år få kola fyra 14-famnars milor emot erläggande af 6 runstycken stafrummet till bergslagets grufvekassa, dock med iakttagande af följande vilkor: 1) Att för hvarje års kolning vissa trakter skola utsynas, hvarest blädningen eller fällningen må göras, då torr och tjenlig kolskog först bör utvisas, utan afseende om marken är mera eller mindre beqväm för inkörningen. 2) Sedan fällningen är gjord skall besigtning därå anställas af 2:ne sexmän i Stripbergs grufvelag, hvilket, till grufvornas behof, äger tillstånd af allmänningen hemta virke, huruvida blädningen med tillbörlig försigtighet blifvit förrättad, timmer med dess ämnen samt ung skog sparde, och i händelse sådant finnes vara hugget, skola sökanderne, utom den för skogsåverkan stadgade plikt, vara sin återstående kolningsrättighet därstädes förlustige. 3) Skola milorne, sedan de äro inresta, men ännu icke stybbade, mätas af dem, som skogen till kolning utsynat. Dessutom erinras sökanderne, att så väl alldeles bortlägga getafvelen, som påtänka sammanflyttning med något annat hyittelag, så snart sig göra låter, emedan skogen genom iakttagande af det förra hushållssättet fredas för ohägnad och medelst det senare blifver tillräckligare för de behofver som vid bergsbruket förefalla; det vederbörande till efterrättelse länder. År och dag som förr skrifvet står. (Underskrifter.) Utsyningsvilkoren hade sålunda blifvit ej obetydligt skärpta mot förut, hvadan ock fördelen af denna rätts begagnande torde ha varit ganska måttlig, så mycket hellre som allmänningen är belägen nära 2 mil från Åshyttan. — Den uppmaning som de sökande erhöllo att »alldeles bortlägga götafveln» hörsammades nästan omedelbart. Vid nästföljande bergsting 1794 25/4 finner man nämligen, att vid företagande af den utaf unga Nils Israelsson, g:la Nils Israelsson, Lars Olsson, Sven Nilsson, Erik Israelsson, Joh. Olsson och And. Olsson i Ås, emot sxmannen Joh. Ersson, bergsm. Erik Ersson i Ås samt Johannes Olsson i Skofttorp instämde sak och påstående, att svaranderne vid vite måtte förbjudas valla sina getkreatur å deras gemensamma skog och mark, eller i annor händelse dem afyttra samt rättegångskostnaden ersätta; öfverenskommo parterne, sedan sexm. Jan Ersson i ingifven skrift anhållit att, jemte flere andra, isynnerhet ägaren af det s. k. Sven Olssons torp vid Åshyttan, kunde under detta förbud blifva inbegripen, sålunda, att efter d. 1 instund. Maj ingen