421 att Per Nilsson för hyttelagets genom hyttefogdarne väckta käromål måtte nu och framdeles blifva befriad, samt yrkade ersättning för obehörig lagsökning. Och emedan Per Nilsson genom denna rätts ofvannämde resolution, som utan något klander vunnit laga kraft, från inbrukning i Åshyttan blifvit befriad och i det stället vid Pershyttan, som för honom mera beqvämt, inrymd: ty varder han från Äshyttelagets påstående alldeles frikänd; men som hyttefogdarne vid handen gifvit, att de om merbesagde denna rätts resolution af år 1786 alldeles ingen kunskap ägt, hvilket ock kan vara troligt: ty varda de från rättegångskostnader frikände. Omedelbart härefter förekommer i 1792 års nyssanförda dombok följande »författning»: § 34. Uppå erhållen kunskap, att den osed inritat sig i Ås hyttdag, (att) med bränvin och starka drycker traktera hyttearbetare och andre, enär bergsmän vid hvarje skott (= lottningstur) haft masugnen och skola uppväga sitt erhållne tackjern, fann bergstingsrätten, som äger vaka öfver goda seders iakttagande vid bergsrörelsen, att, förutan de böter 1766 års masmästareordning i thy fall för fylleri stadgar, utsätta ett vite af 3 rdr 16 sk., hvartill den af AÅs inbrukare anses förfallen, som under påstående blåsning eller därtill hörande arbete och vid hvad tillfälle som helst, utan att honom tillhör föda hyttefolket, hafver bränvin och sådana varor med sig samt dem eller andra trakterar, antingen fylleri och oreda häraf uppkommer eller ej; dock icke härunder begripet hvad någon till eget eller sina arbetares behof har nödigt med sig föra. Börande detta vid hyttestämma allmänl:n kungöras samt hyttefogdarne jemte öfriga intressenter hålla noga hand öfver. Denna sed eller osed med traktering till hyttefolket m. fl. var nog lika allmän vid bergslagens öfriga hyttor som vid Åshyttan, men torde här urartat mera än på andra ställen, emedan hyttan låg mera enstaka, utan att vara omgifven af talrika grannar, såsom på andra ställen i allmänhet var förhållandet. Det nu stadgade vitesförbudet mot dylik traktering är ett ytterligare vittnesbörd om den lätthet att glömma gång efter annan förnyade stadganden och ordningsreglor, som i regeln gjorde sig märkbar öfverallt i bergslagen. Man hade ännu icke lärt sig att medelst skrifna eller tryckta kungörelser och anslag på lämpliga ställen inom hyttan bevara dylika reglor från glömska. Det är först på senare tider man lärt sig att tillämpa denna mycket enkla konst. Den kolningsrätt å Lönnbottens allmänning, som, enligt hvad förut blifvit meddeladt, 1766 beviljats på endast 3 års tid, tillämpades sedermera oafbrutet, likasom om denna rätt blifvit medgifven för all framtid. Det ombyte af bergmästare, som ägde rum 1791, torde dock ha föranledt, att förnyad kolningsrätt af vederbörande hemmansägare söktes och äfven beviljades — denna gång »på fyra års tid» — genom efterföljande Kongl. Maj:ts och Rikets Bergskollegii utslag uppå ÄÅshytte delägares ansökning om utsyning på Lönbottens allmänning i Nora bergslag; gifvet i Stockholm den 21 November 1793. Hos kongl. kollegium hafva Norra och Södra Ås samt Skofttorps byamän skrifteligen anmält, hurusom, för det knappa utrymme de vid sina hemman hafva, ganska ringa skog skall finnas till hyttebrukets underhållande, och därföre ansökning gjort, att mot vanlig rekognitionsafgift antingen erhålla