425 melsen härutinnan, det Petter Olsson till midfastan 1796 bebor och nyttjar sin hemmansdel, dock utan att från bole föra eller åt främmande afyttra skogsafkastning, foder och gödsel, eller under hvad sken det vara må något från eller vid egendomen skingra och förstöra; skolande han å besagde tid hemmanet till Nils Israelsson utan vidare uppsägning afträda mot beräknad köpeskilling 3,400 daler eller 188 rdr 42 sk. 8 rst, hvarå ej något afdrag kommer att göras för tillförene utlofvade 6 rdr 32 sk. såsom betalning för ännu qvarvarande ståndskog, som Petter Olsson försålt till Nils Israelsson; begifvande sig ock slutligen denne, uppå Petter Olssons trägna anhållan att till visande af välvilja mot denne, som nyligen till Ås flyttad, nu måste åter därifrån sig begifva, att ej beräkna ränta på den summa Petter Olsson ännu är honom skyldig å dem emellan förelupen handel, samt hvartill Nils Israelsson enligt förbindelse vore berättigad ifrån d. 1 nästk:de Maj; och skall fullständig liqvidation desse emellan före afflyttningen förrättas, då Nils Israelsson genast till Petter Olsson utbetalar hvad han kan blifva honom efter de nu öfverenskomna vilkoren skyldig; börandes däremot denne, jemte skriftligt aflåtande utaf egendomen, då från sig gifva alla till densamma hörande handlingar. Och emedan så väl desse köpare och säljare vid upprepandet häraf förklarade sig nöjde, som äfven And. Olsson jemte Erik Danielsson ånyo anförde sig hugade med enahanda afflyttningsvilkor och lika köpeskilling stor 188 rdr 42 sk. 8 rst köpslaga om denne senares 1/8 hemman i Norra Ås: ty ansåg bergstingsrätten, uppå kärandens begifvande, saken på detta sätt syftande å förbättrad hushållning samt med billighet å ömse sidor bäst vara afslutad, hvadan ock till orygglig efterlefnad varder faststäldt hvad nu aftalt och öfverenskommet blifvit. Såsom ett exempel på den tillämpning, som stundom egnades åt de af bergstingsrätten stadgade författningar om skogsvården, må anföras följande utdrag af domboken vid bergstinget 1795 16/4, § 40, så lydande: Bergsfogden hr J. J. Norström hade till detta ting å embetets vägnar lagligen instämt stegresaren och bergsm:n Joh. Olsson i Ås med påstående, det måtte han enligt författningarna plikta för det han utan behörig utsyning fällt och nedhuggit flera unga träd af tall. Parterne instälde sig personligen vid sakens uppropande, och ingaf svaranden ett utsyningsinstrument af år 1790, hvarefter han fått utsyning på 2:ne tjog långtimmer och 1 tjog sågstockar, föregifvande det han ej förr än nu njutit tillsyningen till godo. Käranden förmente dock detta ej kunna ursäkta Joh. Olsson, emedan han icke borde vara i okunnighet om, att man bör inom ett år hugga det utsynta virket, så vidt man vill däraf sig begagna; företeende hr bergsfogden sexm:n Jan Erssons i Ås och Israel Karlssons i Skofthyttan besigtningsinstrument af d. 13 i denna månad, hvaraf fanns att det omstämde timret vore 21 långstockar af tall och 1 af gran, de längsta 18 aln. och den kortaste 12 aln., alla nästan af lika tjocklek, näml. 10 tum i stora och 6 d:o i lilländan, floväxt och vackert timmer; och tillkännagaf Joh. Olsson det timret ännu vore i behåll och ämnadt till betalning åt Karl Jansson i Norra Ås, af hvilken han förlidet år länt ett tjog, anhållande för öfrigt om tillgift, för det han af okunnighet förbrutit sig. Efter hållen öfverläggning afsade bergstingsrätten följande utslag: att ehuruväl det varit Jan Olssons skyldighet, enligt författningarna, begära ny utsyning och icke begagna en, som för flere år vore utverkad, ville dock