426 bergstingsrätten denna gång frikänna honom för plikt, efter som han tillförne gjort sig känd för god och omtänksam hushållare, och det huggna åklagade virket icke är af den beskaffenhet, att någon synnerlig skada härmed skett; dock allvarligen åtvarnad noga ställa sig de till skogarnes vård utkomna författningar till efterrättelse. Att Johan eller Jan Olsson, som han vanligen kallas, verkligen med omtanka sökte freda sin skog, kan för öfrigt inhemtas af nedanstående domboksutdrag från följande bergstinget 1796 11/4, § 12, då Stegresaren Jan Olsson i Södra Ås anhöll hos domstolen, uti inlemnad skrift, om förbud och vite till förekommande af den åverkan och ohägn, som kringboende torpare tillfoga honom å dess klena och lilla hemmansskog medelst björkskogens kullfällande till ämnesvirke samt ungtelningar af gran och en till buskvirke 1 och hanks görande; och då flere närvarande intygade, att han ej utan fog förer denna klagan, pröfvade bergstingsrätten rättvist utställa 3 rdr 16 sk. vite, utom böter efter lag, för den eller de, som Jan Olsson å dess hemmansskog på ofvananförde eller andra sätt utan dess tillstånd skada tillfoga. Börandes detta allmännel:n kungöras. Omedelbart härefter förekommer (i § 13) att Uppå stegresaren Jan Olssons i Södra Ås skriftliga andragande och sedan kunnige män öfver ämnet sig yttrat, pröfvade bergstingsrätten skäligt förbjuda en hvar vid 31/3 rdr:s vite, att medelst gångstigars anläggande sommartiden öfver dess gjorda uppodling, Vestra Fallet kallad, då säd och gräs nedtrampas samt gärdesgårdar och grindar varda nedbrutne och förderfvade, honom skada tillfoga, dock obehindradt nyttja den vanliga vintervägen; kommande detta att allmänneligen kungöras. Häraf kan man således finna, att Jan Olsson varit förste odlaren af den numera ganska tätt bebygda trakt å Södra Ås ägor, som än i dag kallas Fallet. Där den forna vintervägen framlupit, är denna trakt sedan 1872 genomskuren af Nora—Karlskoga jernväg. Vid bergstinget 1798 25/4, i dombokens 70 §, förekom, 1 anledning af Johan Olssons i Södra Ås skriftligen gjorda anhallan, att som en del af dess grannar olofligen drifvca och valla sina kreatur öfver ett honom tillhörigt jordstycke, nu Trehörningen, men tillförene Krokategen kalladt, beläget norr om där vid byn varande ängtäppor, samt nedrifva grindar och gärdesgårdar, det måtte de alltså med något stadgadt vite från dylika våldsamheter afhållas; och då sexm. Lars Israelsson i Ringshyttan samt närvarande Åsbor vidgingo denna sjelftagna väg vara alldeles onödig, så fann bergstingsrätten för godt stadga ett vite af 3 rdr 16 sk. för den, som hädan- efter beträdes med ofredande af nu öfverklagade ställe; hvarefter grannarne, för hvilka detta bör kungöras, hafva sig att rätta. Dessa här ofvan meddelade domboksutdrag gifva ganska tydligt vid handen, att Jan Olsson sökte skydda sina ägoområden mot allt obehörigt intrång af mindre nogräknade grannar. Redan tillvaron af dylika vitesförbud synes i allmänhet hafva gjort tillbörlig verkan, då man sällan finner att deras tillämpning på allvar behöft ifrågasättas. 1 Nämligen sådant virke, som vanligen användes till kolryssar, korgar, fat och dylikt.