436 boken, som på sin tid öfverlemnats till Bergskollegium och numera förvaras i Riksarkivet. Det vill synas som att något eller några blad ur konceptdomboken blifvit förbigångna vid renovationen, och man styrkes i denna uppfattning äfven däraf att nästföljande § icke synes vara intagen. Huruvida konceptet är mera fullständigt har utg. saknat tillfälle att undersöka. Emellertid är det ingalunda osannolikt, att det af bergsfogden anstälda åtalet mot Sven Erlandsson erhöll den utgång, som de kursiverade slutorden antyda, och lika sannolikt är äfven, att så väl den tilltalade som hyttelaget och de öfriga intressenterne fingo hvar för sig sjelfva vidkännas de förluster, som antagligen uppstått på ifrågavarande, med dåligt resultat företagna 1765 års blåsning. 75. Ringshytte hyttelag 1766—1796. På sätt här ofvan (sid. 403) under Åshytte hyttelag blifvit meddeladt, hade under 1764, det år masugnsbyggnaden vid Ringshyttan ägde rum, en af bergsmännen härstädes verkställt sin blåsning vid Åshyttan, mot särskild ersättning. För att ett dylikt tilltag ej måtte vidare upprepas och till att förekomma, att den af bergstingsrätten i anledning däraf uttalade uppfattning, att »ingen kunde vara förment att sin rätt till en annan upplåta», ej måtte vinna mera allmän tillämpning, skyndade Ringshyttelaget att utverka ett förbud däremot. Härom innehåller bergstingets dombok 1766 14/5, i § 188 följande: Uti ingifven skrift hafva sexmannen välförståndige Sven Erlandsson och bergsmannen Nils Erlandsson samt Erik Olsson Vester sig däröfver besvärat, att en del, som blåsningen i Ringshytte masugn underlagde äro, idka den osed och bortföra sina kol till andra masugnar och därstädes dem nedbruka; och alldenstund ett sådant framfarande är stridande emot all ordning och ej annorlunda anses kan än som kolafsalu undan blåsningen och hyttelaget, hvilket i kongl. jernbergsordningen förbjudit är; fördenskull varder till förekommande af ett sådant lidande för de öfrige hytteintressenterne, som härigenom sakna hjelp vid värmningen, alla dem, som höra under Ringshytte hyttelag och i den masugnen sig inbygt, förbjudne vid 20 daler smt vite, utom plikt efter kongl. förordningarna, att sina kol, som tillverkas å de skogar som under hyttelaget äro, på något annat ställe nedbruka än vid Ringshyttan, hvarest de till blåsning anviste äro. Börandes detta förbud af hyttefogden samtl. hyttelagarena förständigas. I sammanhang härmed må anmärkas, att när en af Åshyttelagets delägare några år förut (1759) afbrukade 12 uppsättningar i Ringshytte masugn, höll det senare hyttelaget väl till godo därmed samt till och med kräfde sin ersättning eller blåsningslega därför 1. Men, som man kan finna, försummades icke heller i forna dagar att främja enskilda intressen, när det kunde gifvas tillfälle därtill. Ännu en omständighet må anföras med anledning af masugnsbranden 1763. Sju år senare eller vid 1770 års bergsting yrkade nämligen en hyttedelägare, Olof Olsson i Norra Ås, i förening med andra påståenden, 1 Jfr sid. 302 här ofvan.