449 grufvor i 2:ne år och då 22 år gammal gift samt flyttat till ett under Varnäs bruk hörande torp, på Grecksnäs ägor, där han allt ständigt bott, dock tidtals vandrat omkring och haft förtjenst med klensmedsarbete, hvarom han äfven i somras varit af Ringshytte byamän och bland dem Lars Israelsson tillitad, bortgått därifrån och för en tid sedan återkommit, men icke vid detta senare tillfället betjent Lars Israelsson, som uppgaf sig fått anledning misstänka Lars Larssons otrohet på andra ställen. — — — Här förbigås jemväl de ganska vidlyftiga vittnesförhören, äfvensom hvad protokollet innehåller om Frans Perssons sinsemellan stridiga uppgifter, hvarom det vigtigaste relateras i utslaget. Lars Larsson, (som) föregaf sig aldrig förr öfvat otrohet, och ville allt mer gifva Frans Persson skuld till anledning af denna stöld, måste dock vidgå den närvarande stadsgevaldigern Österbergs uppgift, det han blifvit d. 18 Juli 1786 hit förpassad från Grythyttan af kronolänsman Jonell såsom misstänkt för tjufnad samt d. 20 afförd till stadshäktet i Örebro; berättande härvid Lars Larsson sig då på slottet tagit frivillig värfning till Svea garde under sitt eget namn Lars Lundgren och n:r 98 samt hr kaptenen Tersmedens kompani, varit 4 år(?) eller till krigets slut i tjenst, men vid återkomsten fått afsked. — — — Följande dag, d. 23 April, efter verkstäld protokollsjustering, fortsattes ransakningen, hvarom domboken bland annat innehåller följande: Vid efterfråggan om Frans Perssons för öfrigt och hitintills kända frejd, yttrade sig hr bergsfogden att honom veterligt därvid icke vore att påminna: han hade i 10 års tid tjent uti ett beskedligt bergsmanshus vid Kåfalla eller Nils Erssons, och har icke hr bergsfogden, som under den tiden med Nils Ersson haft handel och rörelse, försport annat än denne husbonde ägde fullt förtroende till sin dräng. Instämmande ock uti samma yttrande Nils Erssons bror, bergstingsrättens ledamot Lars Ersson i Alntorp; dock kunde ej undfalla så deras som domstolens uppmärksamhet, att Frans Persson, hvilken under ransakningen inlemnat bemälte Nils Erssons betyg om Lundgrens redan 1797 funna otrohet med ett sparrstäds borttagande, och sålunda haft sig denna dess odygd bekant, äfvensom att Lundgren förleden vintras blifvit för stöld i Ringshyttan beryktad, likafullt haft förtroende, både att hysa honom uti sitt hus och lemna fri tillgång uti klensmedjan; men kunde icke Frans, på härom gjord föreställning, gifva annat svar, än han icke kommit att misstänka honom. Vidare var nu intet att anföra, lemnande endast aktor till domstolens bepröfvande om och hvad dom Lundgren kunde vid denna rätt få, samt rörande Frans Persson i hvad mån han gjort sig skyldig ansvara för delaktighet i den förres stöld. Efter hållen öfverläggning afsades häröfver följande utslag: Hvad Lars Larsson Lundgren beträffar, såsom den där genom egen bekännelse och vittnen förvunnen att hafva natten till d. 19 uti denna månad under påstående blåsning och på våldsamt sätt och med tillhjelp af ett jernstycke gjort inbrott uti bergsmännen Auders Larssons i Ringshyttan och Nils Jönssons i Bälsjöbodar på Ringshytte masugnsbacke ägande tackjernsbodar, äfvensom, fast förgäfves, sökt uppbryta 2:ne stycken andra sådana därvarande bodar, samt utur Anders Larssons bod uttagit de i Frans Perssons klensmedja återfunna och ägaren tillstälde 1 skepp. 11 m℔ tackjern, samt från Nils Jönsson en s. k. skrålla efter dennes uppgift af vid pass I1 lisp:s vigt, utgörande Noraskogs arkiv. 1Iv. 29