450 sålunda det kända stulna godset tillsammans 1 skepp. 1 lisp. 11 mÖ:r tackjern, kan han ej undgå att så för inbrottet som det stulna jernets värde beräknadt à 3 rdr 16 sk. skepp:det, eller inalles 3 rdr 25 sk. 6 rst, varda med straff ansedd; men då nu är yppadt och af tjufven Lundgren vidgånget, det han dessutom åtskilliga stölder föröfvat, såsom ett sparrstäds borttagande från bergsm:n Nils Ersson i Kåfalla, 1 st. skinnare-vidja, tillhörig Erik Olsson i Striberget och setat fastslagen vid bemälte Anders Larssons vägg, äfvensom där tagit 11/2 aln kattun och ett förkläde af Anders Larssons hustru samt pigan Anna, hvilka alla persedlar skola vara återfångne, likväl ransakandet härom icke tillkommer denna domstol utan ortens lofl. häradsrätt, som ock sålunda likmätigt 2 § 40 kap. missgern.-balken samt 21 § 10 kap. rätteg.-b:n äger öfver Lundgrens alla nu kända stölder slutligen domfälla: finner bergstingsrätten sig icke böra om honom vidare utlåta, utan må hr bergsfogden, försedd med denna ransakning och domstolens gifna yttrande saken å vederbörligt ställe anmäla, men skall emellertid Lundgren uti arresten återföras och där noga förvaras. Beträffande sedermera Frans Persson och dess misstänkta delaktighet uti Lars Larsson Lundgrens stöld, har han dels befunnits med tvetalan om ändamålet eller Lundgrens behof att få tillgång uti dess klensmedja, lånt honom nyckeln därtill torsdagseftermiddagen samt den morgonen därpå återfått, hvarefter Frans inom en kort stund, under föregifvet ärende, gått uti smedjan, där sett tackjern, som honom ej tillhörde, emellertid vara inlagdt, under det att Lundgren, hvars böjelse för tjufnad otvifvelaktigt var Frans bekant, ensam och ingen annan haft nyckeln. Icke kunde han anse inlagda jernet vara detsamma, som Frans stundom föregifvit, det Lundgren sagt sig hittat vid Holmshyttevägen, och hvartill, så i anseende till sjelfva händelsen, som att han haft något tal härom med Frans, Lundgren enständigt nekat, äfvensom Frans Persson sjelf under ransakningen föregifvit sig ej haft allvar med hvad han härom sagt vid det tillfälle, då sexman Lars Israelsson honom tillfrågat i hvad afsigt och hvarföre han utlänt smedjenyckeln till Lundgren; ty skulle än Lundgren vid vägen verkligen haft förvaradt det föregifna hittade jernstycket, som Frans vid domstolen sagt vara af 15 till 16 lisp:s vigt, så viste Frans sig ej hafva länt Lundgren häst till jernets hemkörning, hvarom likväl denne anhållit och skall fått vilkorligt löfte; hvarförutom ock Frans Persson såg, att det om natten inlagde jernet ej var gammalt och rostigt, hvilket utseende det föregifna hittade stycket nödvändigt skulle äga, utan var det som låg uti smedjan nytt och färskt. Sjelf har Frans Persson vidgått sig hela dagen och allt tills efterfrågan samt besigtningen skedde, varit öfver jernet bekymrad; men detta allt oaktadt finns han dock med stillatigande låtit jernet ligga i smedjan, utan att det för hyttefolket eller byagrannarna omtala och yppa; hvartill ock kommer dess, enligt afhörda vittnet Anders Svenssons berättelse, uppå sexman Lars Israelssons fråga, gifna svar, det somt eller en del af de 4 plåtar han lemnat Lundgren vore på gjordt arbete och det öfriga på tackjernet. Frans Persson har sålunda i sjelfva verket ådragit sig de svåraste anledningar att varit om stölden underrättad, åtminstone åsidosatt eftertänksam skyldighet att den genast fredagsmorgonen yppa, utan tvärtom synas velat dölja det olofliga tillgrepp Lundgren på ett eller annat sätt utöfvat. Det är ock i så fatta omständigheter intet annat, som härvid kan förekomma lagens strängare tillämpning, än det i denna del obefläckade rykte Frans Persson om sig hitintills förvärfvat, förenadt med domstolens skyldig-