462 en liten bleckplåt att bära på sina kläder». Dessa bleckplåtar kallades äfven »tiggarebrickor» och utlemnades stundom efter beslut på sockenstämma. Genom dessa åtgärder trodde man sig den tiden hafva sörjt för en bättre barnavård och uppfostran, men något särskildt lotteri för bergslagen kom dessbättre icke till stånd. Antagligen ansågo vederbörande sig hafva nog af det dåvarande »kungl. nummerlotteriet». En tvist om pepparkakor. Under 1740-talet anlände till Nora stad perukmakaren »mäster» Peter Jeremias Kamph för att utöfva sitt yrke. Han blef här gift med en borgaredotter Margareta Lindqvist. Mannen afled 1764 vid 47 års ålder och efterlemnade enkan med 4 minderåriga döttrar. Modern sträfvade efter bästa förmåga att försörja sig och sina barn, bland annat genom att baka pepparkakor till försäljning. Som hon varit den första, som börjat denna tillverkning i staden, ville hon vara ensam därom; denna rätt bekräftades ock genom följande Magistratens Utslag uppå de af enkan hustru Margareta Kamph däröfver anförde besvär, att sedan Magistraten genom utslag af den 18 nästlidne Oktober henne tillåtit, att jemte dess mans aflidne perukmakaren Kamphs här i staden idkade profession, få söka sin bergning igenom pepparbröds eller så kallade pepparkakors tillredande och försäljande, såsom den därmed aldraförst här i staden börjat, så skall hon af garfvaren Anders Lindman, timmermannen Peter Olsson, sadelmakaren Adler, klensmeden Anders Skogsberg den äldre, svarfvaren Åbergs enka och borgaren Johan Ekman, däruti blifva inträngd och förfördelad, dymedelst att de sig företagit pepparbröd till försäljning på gatorna och uti husen i staden utbära och utbjuda, emot hvilket förfördelande hustru Kamph hos Magistraten om hägn anhåller och hvaröfver bemälte Lindman, Peter Olsson, Adler, Skogsberg, Åbergs enka hustru Brita Maria Boman, samt Ekman hörda blifvit och sig förklarat; gifvet Nora den 15 November 1773. Utom borgaren Ekman, hvilken tillkännagifvit det han med denna näring sig icke vill befatta och således densamma sig frivilligt afsagt, hafva de öfrige förklaranderne emot denne ansökning anfört, af hustru Kamph vara en tilltagsen djerfhet att dem vilja förmena pepparbröd baka och till salu hålla, emedan de tillika med henne till salubageriafgiften äro taxerade, och dessutom med så dryga onera till staden äro betungade, att hvad hustru Kamph därtill erlägger däremot icke i någor måtto är svarande; och ehuru hon, uppå gjord ansökning, fått Magistratens tillstånd att, jemte perukmakareprofessionen, pepparbröd tillreda och försälja, så skola likväl förklaranderne därigenom icke ifrån en sådan närings idkande vara uteslutne, med mindre de äga rättighet därtill äfven så väl som hustru Kamph, skolandes det, att hon varit den första, som härmed börjat, icke vara något skäl att förklaranderne därifrån utestänga, helst som pepparbröds tillredande skall vara en