461 Efter 4 månaders förlopp resolverades häröfver på följande sätt: »Kongl. Maij:t kan omedelbarligen detta mål till bepröfwande Sig icke företaga, utan har sökanden at wända sig till Landshöfdingen i orten, och dess yttrande häröfwer afbida. Stockholms Slott d. 8 Dec. 1772. På nådigste befallning Joh. v. Heland.» Det är ganska sannolikt att den hänvisning till landshöfdingen i orten, sökanden sålunda erböll, varit en bidragande anledning därtill, att, vid en »bergsransakning» i Nora d. 18 November 1775, dåvarande landshöfdingen J. A. Hamilton genom allmän kungörelse förordnat och anmodat åtskilliga personer att, under bergmästarens ordförandeskap, sammanträda för att afgifva säker och pålitlig berättelse om orten och de omständigheter hvari allmänna hushållningen fordrade hjelp och rättelse. Detta sammanträde ägde rum på Knutsberg den 9 December samma år, därvid församlingens kyrkoherde, »alla ortens embetsmän, possessionater af bättre ståndet och en bergsman från hvarje hyttelag» voro tillstädes, och då man beslöt bildandet af Nora hushållssamhälle, ett slags föregångare till nutidens hushållningsgillen, hvilket »samhälle» under de följande åren hade åtskilliga sammankomster. Samhällets uppmärksamhet stannade vid dess första sammanträden egentligen därvid, »att barnuppfostran i allmänhet vanvårdades och att ungdomen icke inöfvades i allehanda hushållsslöjder». Huru man gick till väga för att afhjelpa dessa missförhållanden beskrifves af samhällets ordförande — Bergensköld — i följande ordalag: »Uti detta ämne utgick en tjenlig föreställning, och till att uppmuntra den uppväxande att härom (kunskap i slöjd) sig beflita, stadgades vissa hedersbetygelser, bland andra att vid lysning till äktenskap skulle, utan afseende på något annat, deras lysningssedel, som för hr prosten vederbörligen intygat mannen sig kunna slöjda och smida och qvinnan att hon tjent och förvärfvat sig insigt att spinna och väfva, alla tre söndagarna först från predikstolen kungöras.» »Denna föreställning mottog bergslagen med tacksamhet och gillade denna föreslagna uppmuntran, som ock samhällets föreslagna utväg att bereda de fattiga och kringvandrande barnen till dygdiga och beskedliga.» »27 stycken gossar och flickor blefvo därpå upptagna och indelta på rotarne, hvilka dem skulle underhålla med kläder och föda, och på det någon inom roten skulle åtaga sig fadersnamnet, så förordnades därtill någon viss, som öfver (barnens) uppfostran skulle hafva tillsyn.» »Genom stamböcker skulle en liten kassa samlas till inköp af nödiga böcker, som ock till botande af dem, för hvilka den s. k. beckhatten var nödvändig.» Beckhatt kallades ett slags hufva, som inuti var smord med smält beck, hvilken hufva blef använd af sådana, som ledo af onda sår i hufvudet eller s. k. skorf. En dylik hufva fick vanligen sitta kvar tills den lossnade af sig sjelf. — Vidare »träffades öfverenskommelse om en viss klädedrägt för de upptagna barnen, att den skulle vara af grått vallmar (vadmal) med blå uppslag och krage» för gossar, men röd för flickor. »De af församlingens fattiga, hvilka tillstaddes vandra omkring och söka sin hjelp skulle, efter samhällets tillstyrkan, af hr prosten lemnas