Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
att färdas med häst där en ren kunde gå, och vidare bar
det under tidiga vintern som oftast ner just på den där myren
i träskstranden. Vattnet höll sig varmt och gick upp genom
den otillräckligt frusna marken då mycket snö vräkt ned.
Likaså tyngde snön för mycket på träskets tunna is, flödvatten
trängde upp och snön blef en sörjig »ståpa».
Jag sof mycket godt den natten.
Under de närmast följande dagarna, då det råkade blifva
rätt strid snöyra, ströfvade jag med ett par karlar vida om-
kring i skogarna. Vi pulsade i snö i gryt och moras, vi
vandrade i drifvorna öfver hedar och myrar. Det var i all-
mänhet för litet snö att nyttja skidor, och marschen blef
därför ganska tröttande. Bland annat nådde vi tummelplatsen
för mitt äfventyr, och där såg det helt enkelt otäckt ut.
Brunt myrvatten, mossa och gyttja stodo i stora strålar åt
alla håll, och djupa svarta gropar och läckor tecknade den
stackars Pärlans vedermöda. Den fastboende lapska nybyggar-
familjen Johansson vallade på en tallhed sina renar, nästan
uteslutande präktiga korrenar eller s. k. härkar med kraftfull
byggnad, ståtliga hornkronor, vacker fullhårig vinterfäll och
den granna hvita insättningen i bringan. Djuren väckte
gamla minnen till lifs hos mig — rent af vemodiga minnen,
ty aldrig har man det ur alla synpunkter starkare förspändt,
än när man i sin lätta pulka efter en snabb ren färdas fram
i storslagna fjällmarken. Då lefver man lifvet fullt så länge
det varar, en direkt recipient af allt det outsägliga. Förutsatt
att man tenderar åt det gränslösa — allt annat blir sedan
så tamt, så smått! Så smått, att just ingenting riktigt kan
rista en, ty om man också finner det stora i det lilla, hänger
man i alla fall med de finaste — och kanske starkaste —
hjärterötterna fast vid allt det minnesrika som lättast för-
medlade det starkaste, ädlaste man känt.
När vi en kväll gemytligt sutto framför öppna härden i
pörtet och under samspråk sögo våra pipor — jag ber bara
I nordanlamd. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
