Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
pricka vinterväg vid spåret efter min släde. Och så nådde
jag lyckligt Korpik och Kälsjärv, där man vid gårdarna har
tallar och rönnar som vårdträd, egendomliga, yfviga träd,
växta som blomkålssvampar. Dylika vårdträd har man öfver-
allt häruppe, traditionellt, instinktivt — men den djupare be-
tydelsen har gått förlorad, därest det ej kan anses nog med
detta hälft mystiska, aldrig formulerade.
När jag nått upp på Kälsjärvsheden, kastade Pärlan
tvärt åt vänster i en upphuggen gata. Tänkte det var en
genväg och lät henne hållas, så mycket hellre som jag tyckte
där stod spår. Skymningen hade börjat falla, månen »satt»
ännu under skogen. Snart såg jag bara klef, barnklef. Men
Pärlan gick på. Vi kommo till en myr. Här slog det plötsligt
igenom, och det var med möda att hästen tog sig vidare.
Så skulle vi ut på ett träsk, tycktes det. Ett ordentligt
stort träsk. Det brakade på alla kanter, och jag kände hur
isen gick i vågor, men det fick löpa vidare, ehuru jag såg
att hästen var mycket rädd. Emellertid föreföll hästen osäker
om kursen — eller kanske den ej vågade hålla den — det
gick i oupphörliga kast och krokar, och kommen ungefär
midt på sjön vände jag därför i en vid lof tillbaka till stranden.
Färden var vådligare än nyss, i mörker, på obekanta vägar,
och jag kände mig räddad ur lifsfara när jag lyckligt nådde
land. Kommen till den plats, där det burit igenom, höll jag
ett stycke åt sidan, men — där låg hästen! Den var nere
med alla fyra! Några ryck, och den låg nere till svansroten.
•Jag hoppade ur, slängde »vargen» på snön, spände ur efter
mycket besvär, ställde mig framför hästen, röck och slet i
tyglarna, bad, klappade, röt och svor och slog. Omöjligt! Den
reste sig på framfötterna —- så skuro också de igenom. Och
så lade den hufvudet ner på snön, hälft på sned, frustade,
stönade, såg mig i ögonen och klagade: »husbond, nu är det
ute med mig!» I en timmes tid höll jag på och arbetade
med hästen, ändtligen , så trött och förbi att jag tyckte också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
