Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Men kusligt nog började floden att taga en annan riktning,
som ej alls öfverensstämde med den Niem borde ha. Floden
rann nu i nordostlig hufvudriktning, medan Niem enligt kar-
tan borde rinna i västlig. Var då detta ej Niem, eller var
det en flod som föll ut i Petschora eller Norra Ishafvet
någonstans långt borta. Kanske var det en krökande inlands-
flod, som först efter kolossala sträckor nådde ut till hafvet
eller något hufvudvatten. Upptäckten kändes nedslående i
högsta grad, men det kunde ju hända att kartorna voro oer-
hördt felaktiga. För att i möjligaste mån påskynda färden
nedlade vi i strand ännu en depot af allt vi möjligen kunde af-
vara och bundo en handduk som signal i en gran. Aldrig
tänkte vi att vi mer skulle få återse dessa ting.
Under starkaste solhettan på förmiddagen sofvo vi i ett
par buskar — jag med yxan tätt bredvid mig, ty jag hade
fått klart för mig att vi hela tiden följdes af nyfikna björnar,
som kanske kunde få lust att angripa oss. Det var ljufligt
att domna af ett tag, och det kändes frestande att släppa
efter och somna bort från alltsammans. Göken gol, skogen
doftade, mossan var så mjuk, liljeväxternas rosetter började
skjuta upp ur vissna gräset i strand, fåglarna sjöngo och
vattnet sorlade - det skulle vara härligt att sluta det hela
här ute i stora vildmarken, som skulle gömma en mer tro-
fast än en kyrkogårdsgraf. Men man somnade i stället med
intensiv föresats att snart vakna, ty vi hade det svältande
manskapet att tänka på och ingen af oss stod allena i lifvet.
Och när vi vaknade, drucko vi ett glas cacao hvar och
knogade vidare.
Smala stigar löpte långs floden. Det var urskogens vilda
djur som trampat dem, och de voro naturligtvis de enda vägar
som funnos. De gingo mellan de lafbehängda tallarna och
granarna i sumpmarken, de drogo in i snåren, stodo fram
öfver gröna mossfält, där ruttna stammar knastrade sönder
under stegen och stora, präktiga björnspår öfverallt syntes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
