Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
och ångbåtar och smörgåsbord. Efter en vacker resa öfver
Bottenhafvet inträffade de rätt välbehållna i Stockholm.
Men det var kinkigt för Runni att sätta sig in i de
nya förhållandena. Så oändligt många nya, främmande intryck
för hvarje dag! Värst var det med den olidliga snyggheten
och prudentligheten — man fick ju inte gå hvar som helst,
där funnos bevars offentliga planteringar och privata bostäder,
till hvilken senare kategori Runni snart fann att också de
allmänna matställena räknades. Man fick knappast skälla i
fred utan att folk okvädade med ett »din fördömda lapphund»
eller »o min Gud hvad den hunden är obehaglig». Runni
gillade ej heller det gränslösa oväsendet i hufvudstaden. Där
skrek och hvisslade och klämtade och blåste det i hvarenda
knut — från spårvagnarna, från tåget, från omnibusen, från
bicykeln hvars gummiringar voro så utmärkt sköna att bita i.
Var man ute och gick, såg det ut som om folk ville trampa
ner en. Och såna hundar —: kortbenta och argsinta taxar,
långa i kroppen som julgrisar; röda, fanbehängda setters; gula,
svartnosiga Broholmerhundar; svarta, argsinta newfoundländare;
jättelika bernhardinerhundar med vågigt hårlag och kunga-
blick i ögonen. Ibland kände sig Runni bara som en muns-
bit åt de där väldiga farbröderna, men vanligen förhöll han
sig morskt och argsint, visade grinande tänderna och menade
tro på att här skulle de få se på en gosse som inte gick af
för småhackor. Stridslysten var han, smörj fick han och
smörj gaf han, och skällde gjorde han med en rent af rörande
och beundransvärd ihärdighet.
Småningom vande han sig vid både det ena och andra
och tog med belefvad gemytlighet dagen med dess smågruff
och händelser alldeles som den kom.
Geologens systerbarn voro från första stund stormförtjusta
i den raggiga Runni, som de aldrig tröttnade att leka med.
Han var då så riktigt glad och naturfrisk den hunden, nästan
ett barn liksom de själfva. »Lilla vossen» kallade de honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
