Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Per Daniel Amadeus Atterbom.
Han.
Bland ekar och branter höga.
Der faller strömmen så strid;
Der skåda två högblå ögon
Allt ned utför borgens lid.
Der bor den enda, den rena,
Hvar morgon och afton ny —
Du vet nog, hvem jag törs mena,
Den enda mig trost kan fly!
Hon.
Bland vidén i dalen djupa
Står qvarnen i strömmens drag;
Det drifver ej annat, än kärlek,
Från afton till ljusan dag.
Men hjulet i stycken springer,
När forsen är alltför full, —
Och klockan till likfärd ringer,
Om dig jag förlora skull’.
Han.
Redlighet är mitt sinne,
Och trohet min högra hand ;
Den sträcker jag upp åt de tinnar,
Som gömma mitt liljeband.
Det bandet aldrig brister.
Jag svär det uppå min Gud!
Jag ler åt de falska lister
Och vrånga klaflares hug.
Hon.
Omöjeligt mig- förfärar
De falska tungors tal;
Ej skall dem ske den äran,
Att de forandra vårt val.
Gud låte dem sig besinna,
Som månde deremot stå!
Men vi, — hur kunne vi finna
En annan väg till att gå?
Han.
Kom ned uti rosenlunden,
Ell’ räds du för troll och rå?
Den knut, mellan oss är bunden,
Deröfver de intet förmå.
Slätt ingen skall den skilja.
Den knutits i himmelrik ;
Den lösas kan af Guds vilja,
Men aldrig af verldens svik.
Hon.
Ja, ville en Kongsson komma
Ock räcka sin krona fram,
Och säga: min hjertans blomma,
Låt ympa dig på min stam!
Mitt ord, det skulle jag hålla;
Mig tubbar ej mensko-mund!
Ehur man må lisma och trolla.
Jag ryggar ej mitt förbund.
Han.
Jag vill dig Gudi befalla,
Min brud, både natt och dag!
Jag g-år att honom åkalla,
Den väktaren är ej svag.
Som morgonen med sin strimma,
Så lyser mitt hjertas vif;
Salig din födelsetimma,
Och saligt din moders lif!
Hon.
Jag lefver väl som en dufva,
Som har sin make bortmist;
Af daglig ängslan hon trugas,
Allt på sin ensamma qvist.
Men bäckarna saktelig rinna,
De hinna dock hafvet till slut;
Kärlekens sorger försvinna,
Troheten varar dem ut.
Han.
En ungersven hafver diktat
Slig visa vid midnattstid;
Hon blef både börjad och lyktad,
När borta var sol så blid.
Farväl, snöhvita rosa,
Mång’ tusen god natt sammalund’
Så mång’, som sandkorn i hafvet
Och stjernor på himlens rund!
Hon.
En jungfru from hafver lyssnat
Till visan vid midnattstid;
Hon måste bryta sin tystnad,
När sång förspordes så blid.
Farväl, du sångare trogen,
God natt, i tusendetal!
Så mång’, som fåglar i skogen
Och blommor i grönan dal!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
