Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Karl August Nicander. 182
Ej skåda dig blef gifvet stoftets söner:
Din klarhed ej för ögon öppnar sig;
I kärlek blott, i sånger och i böner
Den rena andans känsla hinner dig.
Så länge än min sångarharpa ljuder,
Och hjertat än af diktens värma sjuder,
Och du din gåfva icke tar igen,
Jag vet, du älskar unga skalden än.
En gång, en gång, om trogen jag förblifver
Och jag mitt ursprung ej förnekat har,
Din herrlighet för mig upplåten blifver,
Och dunkla aningen som solen klar.
Det finns ett land, der englarna dig prisa
1 evighet, med himlens helga visa:
Der alla helgon sällhet du beskär:
Der får jag se dig, gode, som du är.
En fågel lik, i tysta myrtenlundar,
Jag trånande de svaga ljuden slår;
Vet ej, när min förvandlingstimma stundar;
Men mot det goda landet hoppet står.
Snart, sångare, när bullret dig förskräcker,
Du dina späda vingar sakta sträcker,
Och ilar, i den ljusa morgonstund,
Tillbaka till din sköna fosterlund.
Der skall du ej på qvisten ensam klaga;
Ty många fromma syskon har du der;
En engel skall dig i sitt sköte taga
Och alla lundens makter ha dig kär.
Väl er det stundom gladt kring verlden fara;
Men du skall finna: bäst är hemma vara; —
Och när du fosterlandet hunnit har,
Blir först din stämma klingande och klar.
Kyssen.
Linda, min Linda!
Visst vill jag binda —
Kransen är färdig på stund.
Endast jag ber dig
Ömt, att du ger mig
Blomman du har pä din mund.
»Der har jag ingen;
«Välj dig ur bingen
»Skönaste rosen jag har.«
Å jo, du har den,
Akta, jag tar den —
Se hvar hon sitter så klar.
»Mamma nog saknar
»Den när hon vaknar:
»Den kan jag icke ge bort.«
Låna mig bara
Blomman den rara,
Skynda dig; tiden är kort.
»Illa det har sig,
»Om du bedrar mig.
«Ja! jag vill låna dig den.»
Tack! innan Mamma
Saknar densamma,
Får du din blomma igen.
Ungdomen.
Lifvet förgår som en flod. På dess bölja
Åldrarne fly eller dränka sig der.
Alla dess svall och dess störtningar följa:
Föras och veta ej rätt hvart det bär.
Ungdomen står, som en blomma, och tjusar
Stilla på stranden, som först henne bar:
Böjer sig undan för böljan, som brusar,
Speglar sig tyst i den våg, som är klar.
Kärleken purprar dess doftande krona,
Grönt är, som Hoppet, dess yppiga blad.
Stormarne mildt hennes varelse skona;
Lycklig hon är; hon är frisk, hon är glad.
Men, om hon rycks af en hvirfvel från
stranden,
Sjunker hon icke, hon gungar derpå:
Vaggas af vestan till skönare landen,
Sväfvar på djupet och blommar ändå.
Härligt är endast det unga och rena:
Skönaste fröjden är Oskuldens fröjd.
Ungdomens oskuld eröfrar allena
Lifvets förklarade, strålande höjd.
Ljufvaste drömmen om sällhet och ära,
Kronan af Lifvet, o Ungdom, är du.
Lycklig är den, som i åldren kan bära
Glad dina törnfria rosor ännu.
Ur „Hesperider".
I. Morgon ocli afton.
När solen öfver Rom går upp, jag tänker:
Hvi spiller du ditt ögas gyllne glans
På dessa spillror af en verld, som fanns?
Ditt tempel föll: hvad båtar att du
blänker ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
