Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Jonas Ludvig Almqvist.
193
när du skulle gå förbi oss andra gången,
stannade du hos oss tre.
Fredrik. Förbannade ord! säg icke
oss ännu en gång! blott ögonen i ett ansigte
var det jag stannade att se. De öfriga —
vid Gud! — det var icke dem, jag följde
hem! — icke dem —
Colombine. Misskän dem icke så,
Fredrik — icke alla — min Gud , de
förtjena en mildare dom.
Fredrik. Jag talar icke om dem,
säger jag. Jag eger blott sinne och tanke
för en.
Colombine. Tro icke mig så väl,
herr Fredrik. Res hem, res genast! vakna
upp ur denna grymma förvillelse om mig.
Ach, res nu— det är bättre nu, än sedan.
Hvad skulle det blifva af mig, om jag
icke nu vore fullt uppriktig, utan bedrog
— och du en dag framdeles sjelf vaknade
— om du fann mig ovärdig — då! då!
den stunden vågar jag icke tänka. Derföre,
res nu!
Fredrik. Nu är det endast du, som
finner dig ovärdig; men du skall snart
upphöra med detta misstag, äfven du. Du har
ännu icke besvarat min sista fråga; icke
svarat, hvarföre — om du varit lika
förkastlig, som de öfriga — du kunde finna
behag i att höra mig? följa mig?
Colombine. Låt mig icke säga,
hvaraf det kom; ty jag är ovärdig, att
uttala hvad jag tänker.
Fredrik. Himmelska uppsyn. Hvad
är du ovärdig att uttala?
Colombine. Att uttala, hvarföre jag
hörde på^ dig — du, som bland oss alla
valde mig ensam att tala till.
Fredrik. Oss alla? bruka ej detta
uttryck, Colombine. Du är Colombine, och
är såsom ingen annan.
Colombine. Men så förkastlig skall
jag aldrig bli, att jag tillåter mig . .
utsäga, hvarföre jag lyssnade och hörde så
länge, så varmt, så outsäjligt på . . dig!
(O, nu går detta ord lätt att säga) . .
hvarföre jag glömde allt der hemma —
Fredrik. Hemma? säg icke så —
der var du aldrig hemma.
Colombine. Hvarföre jag glömde allt
för din skull, hvarföre min själ lyfte sig
som med nya, okända vingar vid dina ord —
Fredrik. Jag vet hvad det är, du
icke anser dig vård att få uttala. Detta
heliga hvar] orel Men, Colombine, äfven
häri gör du dig orätt. Det var icke
derföre , att du älskade mig (förlåt — sade
jag ut ordet rätt?) — det var icke derföre
blott; nej, icke för min person. Den rena,
enkla stämman af dygdens himmelska ton
behöfde blott låta höra den obetydligaste
klang i ditt väsen, och genast märkte du
den midt igenom den högljudda concerten
af alla förströelsers och lasters charivari
omkring dig. Du lyssnade — du följde —
och derföre säger också jag om dig, att
du er sant dygdig i väsendets grund. Du
just är, hvad så många i den öfriga verlden
endast heta.
Colombine. Jag? för det? hvem
skulle icke höra, när du talar? hvem icke
följa, när du går? Icke är jag dygdig för
det, Fredrik; då skulle alla flickor i verlden
vara så, ty alla skulle med
förtjusning-lyssna på dig. (Fast vi — vi voro icke
bättre folk!)
Fredrik. Alla lyssna? — nej,visst icke.
Colombine. Din ädla brud —
Fredrik. Gudskelof, hon blef det ej.
Colombine. Din ädla brud — nej,
låt mig tala — månne icke hon lyssnade
och hörde på dig gerna? Mycket gerna
hörde hon på dig, när du talade om dygd,
om kyskhet, om himmelriket, om G —
Fredrik. Du marterar mig
förskräckligt med denna brud. Så vet då — ja,
förlåt min häftighet, min värme och mina
ögonkast — jag borde minnas, att du ej
sett dessa cirklar, som utgjort mitt hem;
jag borde komma ihåg, att du ej känt ett
doft ur dygdens boningar. Ah . . de som
äro så stolta, för att de ega i behåll hvad
ingen har velat hafva! — Colombine vet!
hos min mor, hos Emilie, hos alla är det
så dygdigt, så rent, att om dygd och
renhet kan ingen der öppna sin mun, emedan
det skulle vara oanständigt. Om Gud och
himmelriket är det väl tillåtet alt tänka —
äfven att, med iakttagande af en viss
bien-seance i orden, tala derom — men alltid
likväl med vilkor, att talande och åhörande
förhålla sig som chinesiska dockor derunder.
Colombine. Jag förstår dig ej.
Fredrik. Och skall, som jag hoppas,
aldrig begripa det.
Colombine. Chinesiska dockor? af
postlin?
Fredrik. Nej, gunås, af kött och
med menniskoblod. Dock bjuda de till att
vara af postlin. — Har du icke sett
postlins-dockor? jo visst. En chinesisk docka är
en figur, som rör hufvudet åt alla håll,
under det hela varelsen för öfrigt är
fullkomligt stilla. Så är det också i de der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
