Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Carl Jonas Ludvig Almqvist. 194
kretsarne tillåtet och öfligt, att med hufvudet
i alla direktioner, i resonnemanger åt alla
håll, umgås med Gud, med himmelriket
och de skönaste ämnen, allenast hela den
öfriga varelsen är på sin vakt och förhåller
sig chinesiskt derunder: fortfar i orubbadt
skick, i välbehagligt stillastående. Men,
låt oss lemna denna ömklighet. Jag har
öfvergifvit min mors och hela den soi-disant
städade, soi-disant dygdiga, soi-disant
ädelmodiga, soi-disant förträffliga verldens
chi-nesiska liemvister — — O Colombine, onv
du viste hvad jag längtar efter Christendom.
Colombine. Och du reser likväl
med mig?
Fredrik. Försmå icke mig, och
försmå ej dig sjelf. Jag vet, att du är en
synderska.
Colombine. Gud ske lof, för detta
ord; nu är du på sanningens väg.
Fredrik. Lofvar du nu, att aldrig
mer säga herr Fredrik?
Colombine. Men —nej! — det går
ändå icke an, vi måste skiljas. Ty du, du
Fredrik, du har dock aldrig varit det jag
är och har varit!
Fredrik. Har jag aldrig varit —
store Gud! skulle detta skilja oss åt —
Colombine. Du, min Fredrik, har
aldrig varit en syndare.
Fredrik. Men Gud skall ändå
förbarma sig öfver mig! Guds nåd skall ändå
sänka sig ned till mig, fast jag känner,
att jag icke så i ödmjukhet och själens
skönhet kan knäböja, som den, öfver hvilken
den heliga Aposteln sade, att der synden
öfverflödar, der öfverflödar nåden ännu mer.
Jag hoppas och tror, att ändå skall Christus
förbarma sig öfver mig!
Colombine. Fast du icke är en
syndare? jag förstår dig icke rätt — sätter
du Christi nåd i fråga derföre? derföre, att
du icke är en så stor syndare, som j . .
Fredrik. Colombine, det var allenast
ett kort ögonblick; men jag sätter den icke
mer i fråga, ty jeg har synd och
ömklighet i fullt mått. Mina så kallade
fullkomligheter— just se der mina uselheter! Det
är öfver dem, som jag behöfver och hoppas
Guds oändliga, öfverflödande nåd, lika mycket
som du öfver —
Colombine. O Fredrik — Fredrik —■
hvad jag älskar dig!
Fredrik. Vågade du att nu tala ut —
Colombine. Ty nu kom en stråle i
min själ, liksom att jag vågade anse oss
— kanske — som jemlikar — likväl endast
hos Gud — min Fredrik — der kunna vi
kanske, om det är möjligt, blifva som
jemlikar. Men icke på jorden. Ständigt
här är jag den förlorade — den
förskräckligt förlorade — litet luft! — luft! — låt
oss gå ut — om det är möjligt — bort,
förbi vagnen, Fredrik! — Jag ser genom
fönstret derute en gångstig, som går ifrån
stora vägen, uppåt i gräset, på andra sidan
om gärdsgården der. — Ah, men det är
sant — Fredrik T* kan icke gå vid min
sida i hagen bortom gärdsgården — hans
folk skulle stå vid vagnen och förundras
deröfver — det passar ej, det går ej an —
Fredrik. Colombine!
Colombine. I vagnen kunde vi åka
tillsammans, det kunde gå an. En herre
kan färdas i samma åkdon med......
med sina tjenare, sina tjenarinnor. Sitter
icke hans kusk på kusksätet, och bärs af
samma fjedrar, gungas af samma fjedrar,
som hans herre? men . . . luft! luft!
Fredrik. Hvilka griller? hvilka tankar,
Colombine?
Colombine. En gruflig smärta trycker
mitt bröst. O, hvad jag gerna skulle vilja
gå. Jag måste hafva åkit för mycket? jag
är icke van att åka så länge, så mycket —
Fredrik. Försmå icke denna hand,
Colombine; kom, vi skola gå dit bort i
lunden. Vagnen kan vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
