Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405 Wilhelm August Detlof von Braun.
Kurtisens bleka veteran!
Gå! hvila ut från dina strider!
Ty han är stängd, din segerban,
Och döden blott din brudkrans vrider.
På öfverblefna kartans ö,
På gamla fröknars St. Helena,
Dig sätt vid tårpilen allena,
Och lägg dig mössa till —■ och dö!
Tanterna eller den hemliga
domstolen,
Det finns en stad i vår höga Nord,
Der kaffe ryker från soligt bord
Ur sotad kittel, på alla ställen,
Allt ifrån morgonen intill qvällen.
Och Tanter sitta der rundtomkring
På domarsäten. En mystisk ring,
Der ord ur tandlösa munnar ramla
Så fort att knappast man dem kan samla.
Som hagel falla de ned, och då
De namn och rykte slå ned också.
Der är en domstol af kloka gummor,
Der nämnden bullrar som messingstrummor,
Det är en domstol att springa för,
En hemlig domstol af gamla mör.
För skranket här de sin nästa draga,
Att minsta värde från honom taga,
Ty obevekligt, på Drakos sätt,
Hvart mål blir afgjordt så hjertans lätt.
Man dräper dussintals blott i taget,
Och flitigt kaffe bjuds kring i laget.
Den drycken underbar verkan har,
Ty clairvoyant blir då en och hvar.
Hvad aldrig händt och hvad ej kan hända,
Blir nu så visst. Och de ord förvända,
De lägga ut och de lägga till,
Och göra hvalfiskar af en sill.
Hvart äkta par lefver grufligt illa,
Hvar man har horn och hvar sprätt har frilla.
Fler giftermål än i himmelen
Här blifva uppgjorda. Stackars män!
Och stackars flickor! Ert skuldregister
Förökas genast med tusen brister.
De gamla jungfrur sin vredes skål
Straxt månde gjuta på giftermål.
En mö de aldrig förlåta kunna
Att hon, lik dem, ej får dö som nunna.
Det finns mer skärande ej ett ljud
För deras öron, än ordet brud.
På blekblå läppar sig resa fjunen,
Och rösten skräller som domsbasunen.
Med tungor, skarpa som dödens glaf,
Från bruden kronan de dansa af.
De in effigie paret bränna,
Och mäkta lisade se’n sig känna.
Och så de sitta der år från år
Vid sin »välsignade kaffetår.«
Och koppen darrar i vissna näfven,
Och kitteln sjuder och vreden äfven.
Allt som är skapadt de högt fördömma,
Blott Gud, sin skapare, de berömma.
De läsa skriftens försoningsord,
Och göra knäfall omkring sitt bord.
De piska pigan och smeka katten,
Och sjunga psalmer långt in på natten ,
Ty se! de hafva det djerfva hopp,
Att en gång höjas till englar opp.
Men denna drömmen dock öfvergifven,
Ty som J dömt, J ock dömda blifven!
Tiderna förändras.
Der sutto två älskande, allt i en lund,
Med hjerta mot hjerta och mun emot mun,
Han talte om kärlek, som aldrig tar slut ....
Hon talte om trohet, som aldrig dör ut ... .
Der sutto två makar i sängkammarn, trygg,
Med ländstol mot ländstol, och rygg emot rygg.
Han talte om pengar, som alltid ta slut
Hon talte om kärlek, som alltid dör ut
Jag såg uppå paret och till jag då spratt:
Det fordom i lunden på annorvis satt.
Då Hilma dog.
Det fattades blott ett! Mitt hjerta brist!
Förlusterna ha vuxit alltför stora:
Det käraste på jorden har jag mist,
Och jag har intet mera att förlora.
Hon, som jag älskat från min ungdomsdar,
Hon, som min enda fröjd i lifvet var,
Hon ligger bäddad i den kalla grafven!
O, öde! grymt du öfver mig bröt stafven!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
