Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
Wilhelm August Detlof von Braun.
För hårdt var detta slag. Att dö är lätt,
Men lefva utan kärlek är förskräckligt.
Att längta hädan eger jag väl rätt —
Jag tycker att jag lidit har tillräckligt.
Jag har ju intet, intet mer igen:
Fröjd, helsa, ungdomskärlek, ungdomsvän,
Allt, allt är graflagdt nu, och sjelfva tåren
I ögat torkat. Aldrig läkas sårén.
Ack! stundom tror jag att det är en dröm,
En ryslig dröm, som gäckar mina sinnen,
Och qvalfullt ropar jag: i glömskans ström,
J fasans svarta bilder, straxt forsvinnen!
O, ja! det är en dröm. Jag nog det vet,
Men ack! den drömmen heter verklighet.
Den plågar länge, under sorgsna skiften,
Och först man vaknar upp ur den i griften.
O, himmel! om den drömmen vore slut!
Och under torfvans tak jag vore vaknad!
Mitt skönsta hopp är nu min dödsminut,
Ty hvad har lifvet annat väl än saknad?
Ack! troget, här på jorden hvart hon gick,
Hon följdes af min tanke, af min blick —
Ej under att jag äfven nu vill följa
Den väg hon tagit öfver tidens bölja.
Jag sade att jag intet egde qvar:
Jo, Gud ske pris! jag eger mina minnen,
Och Hilmas bild, liksom i fordna dar,
Ler än mot mig och höjer mina sinnen
Emot den saliga och helga ort,
Från himlen hon en liten utflygt gjort,
Att glädja oss, att trösta och försona,
Samt sedan återtaga lifvets krona.
Än ser jag hennes blick, så ren och klar,
Med outsäglig ömhet på mig fästad.
En engel log ur detta ögonpar,
En fridens engel i två solar gästad.
O, hvad den blicken sade mer än ord!
Der fanns så litet utaf denna jord:
En himmelsk eld lät sig beständigt röja,
Och klarast brann den under tårens slöja.
Lys derför, enda stjerna i min natt!
Du bild, så kär ifrån min ungdoms dagar!
Väl kan mitt sinne aldrig mer bli gladt,
Och ej min bittra saknad sig försvagar.
Men ack! jag har en ädel tröst likväl:
Jag varit älskad af en ädel själ,
Och snart, jag hoppas, skall väl bojan
brista —
Farväl min första kärlek och min sista!
Qvinnoögat.
Vill du se en skymt utaf den höga
Kärleken, som ofvan molnen bor,
O! så blicka då i qvinnans öga,
Och du ser den närmre än du tror.
Qvinnan sist utaf den Onämnbare
Skapad blef, och när Han ögat tändt,
Sade Han: »dess milda språk forklare
Hvad jag vid mitt verks fullbordan känntl»
Derför denna blickens makt, som böjer
Hvad som våldet aldrig böja kan.
Derför denna ljufva eld, som höjer
Opp mot stjernorna en stoftets man.
Derför ofta ser en olärd qvinna
Hvad som mannens öga far förbi.
Äran, girigt, han i allt vill finna,
Hon vill finna kärleken deri.
När som språket icke mer förmådde,
O, hur ofta var en blick ej nog!
Och den svaga på den starke rådde.
Först när bistånd hon af ögat tog.
Se på flickans rädda blick, som ilar,
Likt en jagad dufva, fort omkring,
För att dölja, att den stundom hvilar
Sig på en i ynglingarnes ring.
Det, för hvilket ord hon icke finner,
Det, som hon sig vågar tänka knappt,
I ett ögonkast till honom hinner,
Som ett stjernskott uti qvällen, snabbt.
Älskarinnans öga se, då brunnen
Första kyssen på dess läppar är.
Och ett blygsamt »Jan från rosenmunnen
Kronan satt på älskarens begär!
Då det talar ut i ömma lågor
Hvad som tungan icke mer förmår,
Och, i helig tystnad, svar och frågor
Lysa fram igenom känslans tår.
Eller se, hur modren ögat sänker
Ned till förstlingen invid sitt bröst!
Allt hvad hjertat känner, själen tänker,
Tolkas der med blickar, ej med röst.
Renare ej månans anlet skådar
På en källa, som bland blommor står.
Solens första stråle ej bebådar
Högre fröjd än från den blicken går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
