Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Blanche.
461
vanligt ställe. De deltagande ord jag sökte
framstamma hörde hon ej.
Leonards nationskamrater gjorde ett
sammanskott till hans begrafning, men det
var med största möda vi lyckades förmå
modren att emottaga detsamma. Det var
som unnade hon ingen annan än sig sjelf
att bevisa honom äfven den sista tjensten.
På begrafningsdagen fästade jag vid
kistlocket en frisk lagerkrans. Då upprann
ett småleende på modrens bleka läppar, och
så länge hon kunde, följde hon med ögonen
denna krans. Detta erkännande af kamrater
tycktes bibringa henna mycken tröst.
Sedermera talte hon ofta med en viss stolthet
om den. Kransen var då äfven för henne
en belöning, de enda, men hon syntes så
belåten med den.
Under några terminer såg jag madam
Holm i Upsala, lika blek som förr, men
också lika undergifven. Hon fortfor att
städa för studenter; Och grafven på
kyrkogården? Nog var den städad den också,
så långe hon fanns till, — städad både
sommar och vinter.
Salig excellensens stångpiska.
Någon gång möter jag här i
Stockholm en gammal bekant, gubbe blott till
åren, glad och skemtsam. Han har varit
guldsmed och juvelerare, men för flera år
sedan nedlagt rörelsen. Han påstår att
guldsmeder eller juvelerare i hans ungdom
hade lättare att förtjena pengar ån nu.
Då voro menniskorna icke så fullflugna,
menar ban. Då såg man mera efter
arbetets beskaffenhet än efter kontrollstämpeln.
Icke heller var man så »nosgrann« vid
bedömandet af stenar och perlor. En vacker
glasbit med litet konsjonell bakom kunde
göra samma glädje som rubinen, och »nära
nog omöjligt vore väl att sådant nu kunde
inträffa som vidd ett visst tillfälle hände
mig, när jag hade verkstad och böd« ,
tillägger han med det mest skälmska leende.
Se här hvad som hände.
Under det vår guldsmed eller juvelerare
var i »viften«, hände det att en af rikets herrar
afgick med döden. Excellensens lik visades
för allmänheten, iklädd serafimerdrägten
och med en lätt färgton af karmosin på de
förbleknade kinderna, såsom bruket den tiden
var på förnämare lik. Något af den
förgyllning, som utmärkt lifvet, skulle äfven
bestås döden. Men jemte all denna
grannlåt förde excellensen med sig i kistan en
annan vida naturligare och i mångas ögon
mycket vackrare, nemligen sitt silfverhvita
hår i en s. k. stångpiska, sådan den bars
i Gustaf III:s tidehvarf, bland hvars
utmärkt-heter den aflidne också varit. Men på
begrafningsdagen och innan kistlocket
påskruf-vades afklipptes denna stångpiska, för att
till suvenirer fördelas mellan den afsomnades
fränder och arftagare.
Dagen efter begrafningen infinner sig
en af dessa hos vår juvelerare och beställer
icke mindre än 14 ringar, lemnande honom
med detsamma excellensens stångpiska för
att användas till ifrågavarende familjklenoder.
Vår juvelerare inlåser stångpiskan i en
bordslåda bland andra dyrbarheter och sätter
derefter den stora beställningen i verket.
Snart äro de 14 ringarna färdiga, tunga af
massivt gnid. Det återstår blott det
silfverhvita håret som i dem skulle infattas.
Juveleraren öppnar bordslådan. Men döm om
hans förskräckelse när han icke mera finner
den dyrbara stångpiskan! Hustru, barn och
tjenstfolk tillkallas, det anställes den
strängaste räfst.
Ändtligen erkänner guldsmedens
sexårige son, att han en dag tagit fram
stångpiskan ur lådan och lekt med den; att han
vid det tillfället haft husets kat till
lekkamrat; att begge hållit i hvar sin ända
af salig excellensens stångpiska och slitits
om den tilldess katten, slutligen segrande,
sprungit bort med stångpiskan och gömt
den, himlen vete hvar. Detta var allt hvad
man fick i dagen. Straffet följde
ögonblickligen på bekännelsen. Katten fick en spark
och sonen en risbastu, så att nog blef allan
rättfärdighet i den vägen fylld; men den
välsignade stångpiskan kom det oaktadt icke
til rätta.
Vår juvelerare fann sin belägenhet
ytterst obehaglig. Hans goda namn och
rykte, hela hans timliga välfärd hängde på
detta hår. I andanom såg han sig förlora
den ena kunden efter den andra, såg sig
nära nog bragt till ruin, ty hvad skulle
verlden säge om en juvelerare, som icke
bättre vårdade sig om anförtrodda
dyrbarheter, än att barn och kattor finge
obehindradt leka med det enda, som återstode
af en bland jordens store och hvilket
dessutom var bestämd att som relik förvaras led
från led inom en lysande högadelig ätt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
