Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
August Blanche. 462
Ett djerft beslut måste fattas, och
rådlös var vår juvelerare ej. Allt vore
räddadt, kunde han endast finna ett hår likt
salig excellensens, det månde växa äfven
på en tiggares hufvud. Han rusar ut i
staden, synar noga hvarje hufvud han möter,
men förgäfves. Han besöker alla
hufvudstadens fattighus, ty det kan icke slå felt
att han åtminstone i något af dessa, den
fattiga ålderdomens frihem, skall finna den
enda skatt den fattige har gemensam med
den rike, nemligen silfverhåren. Han finner
hufvuden mer eller mindre grå, men intet
så silfverhvitt som salig excellensens. Han
börjar eftertänka om det icke erfordras
någonting mer tryckande än en ålderstigen
fattigdom, för att frambringa en så
silfver-hvit skörd, om det ej fordras t. ex. en
statsmans hufvudbry och af det slag den
aflidne i lifstiden dragits med. Det var,
som bekant, hardt nära att excellensen delat
den olycklige Fersens öde. Väl funnos ännu
i lifvet statsmän med måhända lika dyrbart
hår, men icke gick det an att begära
suvenirer ur deras hårpiskor, hvilka nära nog
betraktades som helgedomar, åtsminstone af
dem sjelfva.
Tröstlös hemkom juveleraren. Han
visste sig numera ingen lefvandes råd.
»Hvad du dröjt länge!« yttrade hustrun
till honom; »båten vi beställt har väntat
öfver en timma, matsäcken är längese’n
nerburen och jag har kommit öfver den
ypperligaste hjelmareål!« tillade hon, i hopp
att med denna glada underrättelse kunna
utjemna rynkorna på sin mans panna.
Saken var den at redan på morgonen,
innan den olyckliga historien om stångpiskan
blef bekant, hade det varit bestämdt, att
familjen skulle företaga en liten lysttur utåt
Mälaren för att tillbringa några stunder i
det gröna.
»Båt! Hjelmareål!« upprepade
familjefadern med dof röst. »Jag vore färdig
hellre stiga i sjön än i båten, hellre bli
mat för ålarna än äta dem.«
Båtfärden kan emellertid icke inställas.
Familjen begifver sig följaktligen ut till sjös ;
men sällan framglider öfver Mälarens klara
våg ett mulnare sommarnöje. Ändtligen
landar man vid en grön och löfrik strand
och bullar upp i gräset, hvad man har.
Juvelerarens fru söker, så vidt det står i hennes
förmåga, att hålla målron vid makt, för
att skingra sin kära hälfts oro och
bekymmer. Men när hon ser honom glömma
att taga halfvan på ålen, något som han
eljest aldrig uraktlät, då förlorar äfven hon
modet och blir lika tröstlös som han.
Efter måltidens slut tager frun barnen
med sig och går in i den närbelägna
torparstugan för att koka kaffe. Men mannen
söker skuggan af ett träd, lägger sin nya
halmhatt bredvid sig och insomnar. Det
var väl också det bästa han för tillfället
kunde göra.
Efter en qvarts god sömn väcktes han
af ett prasslande helt nära honom. Han
slår upp ögonen och varseblir en hvit bock,
hvilken i all sköns ro gör sin
middagsmåltid. Men vår juvelerare blir icke litet
bestört när han upptäcker, att det just är
hans egen nya halmhatt som bocken håller
på att äta upp och redan till hälften
förstört. Bocken är lika dålig hattmakare
som trädgårdsmästare. Med skäl uppretad
fattar juveleraren bockens yfviga silfverhvita
skägg, men den modiga bocken stretar mot
af alla krafter. Midt under detta envig
slår sig guldsmeden sjelf för pannan och
ger till ett rop, som skallar genom skogen.
Han har fått en idé, en ny, en ljus idé,
och ögonblickligen vändande sin motståndere
rycken, ilar han mot torparkojan,
ytterligare påskyndad af bocken, hvilken med
sådan kraft ansätter den flyende, att denne
nästan framstupa inkommer i stugan.
»Hvem rår om bocken derute?« frågar
han, ifrig och andtruten.
»Hå kors, det är väl våran det«,
svarar torparhustrun.
»Hvad begär ni för bocken? Jag vill
köpa bocken!« fullföljer juveleraren med
samma ifver, »eller rättare jag vill köpa
hans skägg. Jag ger tjugufyra skilling för
skägget.«
Slutet af samtalet derinne blef att
juveleraren och torparhustrun tillsammans
skyndade ut på jagt efter bocken med hvita
skägget, den de snart fingo fatt uti, och
inom en minut låg det vackra silfverhvita
skägget i juvelerarens ficka. Vild lopp den
stackars bocken till skogs. Skamflat redan
inför menniskor, hvad skulle han icke då
bli, når han återträffade sina getter och
killingar!
Återfärden till staden, fast utan hatt,
blef angenämare än bortresan. Hemkommen,
tog juveleraren de 14 ringarne och stängde
sig inne med dem, och dagen derpå bar
ban sjelf klenoderna till den som beställt
dem, fick sin fulla betalning och dertill en
mängd loford för det sinnrika sätt, hvarpå
han förstått infatta salig excellensens hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
