Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det gör ni inte», svarade Jacob Welse. »Jag har
hört er säga det där förut. Och om jag minns rätt,
så har ni talat om, att ni har levat ett helt år på
bara kött uppe vid Stuart River — och ni har ätit
hjortron och hundkött vid Tanana och varit med
om hungersnöd också — och ni har ändå inte vänt
ryggen åt vårt land. Ni kommer att dö här så visst
som Laura nu är färdig att gå. Jag får nog
besväret med att reda ut er kvarlåtenskap en gång. Ni
är så gott som fastväxt här, och det vet ni.»
Medan han talade, besvarade han oupphörligt
hälsningar från mötande personer. De som hälsade på
honom voro nästan alla gamla på platsen, och han
visste deras namn. För övrigt fanns där väl
knappast en enda nykomling, som icke kände igen Jacob
Welse.
»Kan slå vad om, att jag skall vara i Paris 1900»,
protesterade Eldorado-magnaten lamt.
Men Jacob Welse hörde icke på honom.
Gong-gongen ljöd ombord, Mc Gregor hälsade sin
principal från styrhytten och Laura skred ut från
stranden. De som stodo på land ropade »farväl I» och
»lycklig resa!» men de trehundra proviantlösa, som
måste vända ryggen åt sin gyllene dröm, voro tysta
och nedslagna. Laura backade ut genom en ränna,
som den skar i strandisen, svängde ut i strömmen
och satte så till full maskin.
Folkhopen skingrades och gick till sitt arbete,
men Jacob Welse stod kvar, omgiven av ett dussin
bekanta. De talade om den väntade hungersnöden,
men de talade så som det anstod män. Till och med
Dave Harney glömde att svära över landet för dess
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
