Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand och gned främlingens kinder tills de åter
blevo röda.
»Jag tackar så mycket.» Kvinnan reste sig med
någon ansträngning. »Men jag är alldeles varm,
och — och jag satte mig alldeles nyss.» Hon drog
ned pälsmössan så långt hon kunde.
Frona såg att hon var mycket vacker, och med
en hastigt forskande blick lade hon märke till det
dyrbara pälsverket, snittet på hennes dräkt och de
pärlprydda spetsarna av hennes mockasiner, som
skymtade fram nedanför klädningen. Och på grund
av allt detta i förening med den omständigheten att
ansiktet var henne fullkomligt obekant, kände hon
ett instinktmässigt begär att rygga tillbaka.
»Och jag har inte heller gjort mig illa», fortsatte
den främmande. »Bara litet misshumör — det var
alltsammans — som kom över mig, då jag
betraktade allt detta dystra, oändliga vita.»
»Ja, jag kan förstå detta», svarade Frona,
bemästrande sig. »Det måste ligga något dystert över
ett sådant landskap, fastän jag aldrig uppfattar det
på det sättet. Högtidligt och allvarligt förefaller
det mig, men inte dystert eller sorgligt.»
»Det kommer sig av att vi ha vandrat så olika
banor», sade den andra tankfullt. »Det dystra ligger inte
hos landskapet, utan hos oss .själva. Annars skulle
landskapet inte ha någon betydelse för oss
människor. Det är vi själva, som lägga in mening däri.
’Inom oss dväljes sanningen, vad än ni må tro —
med yttre mått kan den aldrig mätas.”
Fronas ögon klarnade och hon fortsatte citatet:
97
Nordlandets dotter. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
