Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Er far upp i dagen!» utropade Lucile. »Å, ni
omöjliga Welsar! Men han är er inte värd, Frona Welse»,
fortfor hon. »Han är varken hygglig eller stor eller
god. Hans kärlek har inte samma värde som er. Bah!
Han kan egentligen inte hysa någon kärlek alls —
passion av ett eller annat slag är det enda han kommer ut
med. Men det vill ni inte ha. Och det är i bästa fall
allt vad han kan ge er. Vad skulle ni ge honom! Er
själv? Ett dåraktigt slöseri! Men er fars gula...»
»Tyst! Jag vill inte höra sådant. Det är mycket
orätt av er...» inföll Frona, men i nästa sekund
tilläde hon med djärv inkonsekvens: »Och vad
skulle då ni, Lucile, ge honom?»
»Några lidelsefulla stunder», svarde Lucile hastigt.
»Ett glödande utbrott av sällhet och helveteskval
efteråt — och dem förtjänar han såväl som jag. Så
att vågskålarna skulle just väga jämnt oss emellan.»
»Men .. . Men . . .»
»Ty det bor en dämon inom honom», fortfor Lucile,
»en lockande dämon, som har tjusat mig, men som ni
bör be till Gud att ni aldrig får göra bekantskap med,
Frona. Ty ni har ingen sådan. Min liknar hans, så
att de passa bra tillsammans. Jag kan gott erkänna,
att det hela bara är en tillfällig attraktion. Det finns
ingenting bestående hos honom lika litet som hos
mig. Men skönhet ha vi bägge. Även i det
avseendet varandra värda.»
Frona låg tillbakalutad i sin stol och betraktade
helt lugnt sin gäst. Lucile väntade att hon skulle
svara. Men det rådde en djup tystnad.
»Nå?» frågade slutligen Lucile i låg, nyfiken ton
och steg upp för att sätta på sig sin par k a.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
