Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ingenting. Jag bara väntar.»
»Jag har talat till punkt.»
»Då vill jag säga, att jag inte förstår er», förklarade
Frona kallt. »Jag kan inte på något sätt fatta ert
motiv. Det är någonting banalt i vad ni har sagt.
Ett är jag emellertid säker på, och det är att ni av
något ofattligt skäl har varit er själv otrogen i dag.
Ni är inte alls samma Lucile som den jag traffade
vid floden. Och det var den sanna Lucile, det vet
jag, hur litet jag än såg av henne. Den som har
besökt mig i dag är en främmande kvinna. Jag känner
henne inte. Ibland har hon påmint om Lucile, men
mycket sällan. Den kvinnan har ljugit — ljugit för
mig och ljugit på sig själv. Vad hon har sagt om
den hon anklagade är ju endast ett personligt
omdöme. Det kan hända att hon också har ljugit på
honom. Det är till och med mycket antagligt. Vad
tänker ni om detta?»
»Att ni är en mycket intelligent flicka, Frona. Att ni i
somliga fall säger mera sanning än ni själv vet, och att
ni i andra är mera blind än ni kan föreställa er.»
»Det finns någonting som jag skulle kunna tycka
om hos er, Lucile, men ni har gömt det så väl, att
jag inte kan få tag i det.»
På Luciles läppar dallrade ett svar. Men hon drog
tigande på sig p a r k a n och vände sig om för att gå.
Frona följde henne ner — och How-ha funderade
över de vita, som stifta lagar, men ställa sig över dem.
När dörren hade stängts, spottade Lucile på gatan.
»Tvi! Jag har smutsat min mun med St. Vincents
namn!» Och hon spottade om igen.
*
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
