Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Kung Helge och Sigrun Sköldmö». Berättelse af Otto von Schantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»O ve mig! Jag tror snarare att det är du, Helge,
som har besegrat mig. Jag förstår nu hvad det var som
intog mig vid ryktet om din ära; jag trodde att det var
afunden, och mitt oroliga hjerta dref mig hit; men då
jag såg dig och mitt svärd brast, stod allt klart för mig.
Mitt hjerta har klappat af beundran öfver dina bragder,
och din åsyn eröfrade alldeles detta arma hjerta. Jag
har hört att man kallar den brand, som nu härjar här
inne, för kärlek, och att det är en skänk af gudarne och
att Sjöfn tänder gnistan. Jag medger att jag känner en
öfverjordisk sällhet då du sluter mig till ditt hjerta,
Helge; men osäll känner jag mig utan dig, qval beklämma
mitt bröst, och mitt hjerta vill aldrig upphöra att oroas.
Lång blir vintern utan dig, min kung.»
»Men när hafvet krossat sitt stängsel, skyndar jag
till dina fjell och hemtar min brud. Men innan vi skiljas,
älskade Sigrun, låt oss i den heliga lunden, der våra
kämpar nu som bäst dricka med hvarandra, inför Vör
lofva hvarandra trohet.»
När sol åter rann upp i öster, voro seglen åter
hissade å mast, och en lätt morgonvind fyllde de snöhvita
dukarne, samt förde Sigrun och hennes män fjerran från
Svithiods kust. Högt å stranden stod Helge, och
till-viftade sin unga brud ett ömt farväl. Så länge Sigrun
kunde skönja den älskade bilden, stod hon å bakstammen
af sitt skepp och besvarade med kärleksfulla tecken hans
afsked. Men stranden sjönk allt mer och mer i fjerran,
och slutligen försvann Helges bild; då bleknade
kungadottern om kind, de qval hon beskrifvit för Helge
bestormade hennes bröst, och en tår fördunklade ögats
strålglans.
»O, hvarför lydde jag min dåraktiga stridslust och
uppsökte dig, Helge, för att fördunkla din ära! . . . Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
