Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN TUNBERG
sedligt godt, hvars tvingande makt öfver själarna man icke
vågade alldeles söka undandraga sig. Unionen var till sist dock
icke helt «af denna världen»!
Den historiska analysen föres då hän till större vidder. Un*
der de många mer eller mindre vetenskapliga försök, som/under
våra dagar gjorts, att nöjaktigt förklara den mänsklighetens
katastrof, som det genomlidna världskriget innebär, har man ej
sällan fått höra, att det är ett arf från antiken, «den romerska
imperialismen», som under Europas senare historia hindrat folken
«från att komma till ro och som hindrat dess statssystem från
att konsolideras i en varaktig form». En historiker önskar
väsentligen modifiera dylika påståenden. Så långt tillbaka den
historiska forskningen lyckats kasta ljus öfver mänsklighetens
öden, se vi riken och stater uppstå och gå under i liflig makt*
täflan med hvarandra. Det äldsta romerska riket är en stat af
alldeles samma karaktär som tidigare och samtidiga samhälls*
bildningar. Men Fortuna blåste sin vind i de romerska legio*
nernas fanor, och statsklokhet och mandom satt i högsätet i
senatens «kungliga» råd. Så växte den lilla staden vid Tiberns
strand till härskarinnan bland städer och riken. Imperium Ro^
manum reste sin stolta byggnad. För första gången var en
världssammanslutning skapad; en sammanslutning mellan otaliga
folk till gemensamhet i andlig och materiell kultur och med
garantier för det fredliga arbetets ostörda utveckling. Pax Ro*
mana var för handen, hägnande så godt som hela den civilise*
rade världen; i dess skygd lefde förut mot hvarandra kämpande
stammar fridsamt sida vid | sida. Nu var världsreligionernas
stund inne, och förkunnelsen af människosläktets enhet och
broderskap gick ut öfver jorden. Rikt blef det den antika
kulturens arf till senare tidsåldrar, som sålunda bereddes. Det
arfvet rymde såsom sin härligaste klenod: t anken på och
känslan aj ett allt omslutande världsrike med dess välsignelser, det
andligt förpliktande krafvet att efter stor eller liten förmåga
medverka till detta rikes fullkomnande.
Det antika arfvet gick ej förloradt med det romerska rikets
undergång. Tanken på ett världsrike, på en ny «pax romana»
lefde under hela medeltiden ett blomstrande lif. Kejsare och
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
