Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDSTANKEN I NORDENS MEDELTID
påfve voro på olika sätt och i olika mån representanter för den*
samma, och drömmen om kristenhetens andliga och världsliga
enhet bildade ett ständigt återkommande inslag i medeltidens
föreställningsvärld. Många tecken varslade för visso snart om
kommande hårda tider. Liksom genom en naturkrafts ingri*
pande lossades mer och mer banden, som sammanhöllo de
kristna folken, och ur renaissansens bad till ny födelse fram*
gingo så småningom Europas nationalstater. Men hvad som
sålunda i grunden skedde var länge fördoldt för samtiden; de
stora höga minnena från det förflutna voro ännu också fram*
tidens vinkande mål. Då hoppet ej längre kunde samla sig om
påfve och kejsare såsom «restauratores Romani imperii», då
Europas statliga splittring ej längre kunde fördöljas, togo tan*
kärna andra vägar. Det gällde nu att häfda friden och freden
kristna länder emellan; den internationella sammanlefnåden skulle
regleras i solidaritetens och rättens anda, uppståndna tvistigheter
afvecklas genom fredliga förhandlingar och skiljedom, förbund
och sammanhållning råda, det medeltida idealet:«ut omnes unum
fiant», äfven nu realiseras i anda och sanning.
Men nu skönjer man klart ett af den skandinaviska unionens
innersta källsprång. Är icke denna union med dess eviga fred och
«bebindning» mellan rikena en afskuggning på nordiska förhål*
landen af det kristenhetens freds* och enhetsrike, som då lefde
i all världens sinnen ? Frid och samband skola råda mellan
Nordens folk, men huru skola dessa höga ting beredas? För
samtiden stod onekligen den dynastiska unionen såsom den
bästa, ja, kanske enda vägen att uppnå målet. Ej må man då
förundra sig öfver, att unionen själf fick något af idealets glans
öfver sig. Unionen blef icke blott en organisation ur praktisk*
politiska syften. Den blef ett sedligt, moraliskt godt, den ägde
ett värde i och för sig, som bestod äfven då dess yttre villkor
och konsekvenser syntes förkastliga. Man kunde ogilla dess
tillfälliga form, man kunde arbeta för dess totala omgestaltning,
men unionen som princip kunde icke därmed beröfvas sin af
alla skiften och öden oberoende sanningshalt.
Det kan vara af särskildt intresse att utifrån denna synpunkt
följa framväxten af den mot unionstanken kämpande åskådnin*
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
